För många år sedan var det testdag på Mantorp och jag skulle få provköra Staffan Anderssons Piper. Han börjar att köra runt banan och jag tar plats på passagerarsidan. Där finns ingen passagerarstol, jag sätter mig i det som liknar ett badkar gjort av blanka aluminiumplåtar. För att inte halka omkring för mycket tar jag ett stadigt tag i störtbågen framför och på sidan om mig. Det börjar med att vi åker i lång rad med tävlingsbilar där någon av arrangörerna åker först för att visa spårval för alla nybörjare. ”Nej det här går inte” hojtar Staffan inifrån hjälmen. ”Det går inte se spårvalen när det går så här sakta.” Han trampar gasen i botten och jag hänger krampaktigt med båda armarna i störtbågen och utan någon chans att se ut, än mindre studera hans kurvteknik. Kanske har vi kört 10 kurvor då det hela får ett abrupt slut. Han har fått sladd och bilen ställer sig på tvären, mitt på banan. Bakom kommer hela raddan av bilar som nu fått upp farten. Bilen står vänd så att om någon bil inte hinner väja kommer de köra rakt in i sidan där jag sitter. Jag kryper ned mot mitten av bilen och blundar. Motorn har dött och Staffan trycker frenetiskt på startknappen för att få igång bilen och köra åt sidan. Men motorn vill i
