Text: George Johansson.
(Artikeln är uppdaterad och specialtrimmad för Racestripe. Publicerades utsprungligen i Gran Tursimo 8/2015)
Vinnarbil.
Ett stycke unik svensk motorsporthistoria återuppstår. Här är hela berättelsen. Och lite till.
Då – en hög slitna och förfallna rör på en bakgård. Någonstans i Sverige.
Nu – glimrar som en bärnsten, uppspolad på en strand, efter evigheter i havsdjupet.
Focus Mk VI. Vad hände?
Sverige var under 1960- och 70-talen en filial till United Kingdom. Vi fick språklektioner via statstelevisionen och folkskolan, vi importerade tweedkavajer och skotskrutiga kjolar, Carnaby Street-mode, pubar och pints, Mini-Coopers, The Beatles, The Rolling Stones, språk, uttryck – och racerbilar. Depåsnacket gick ”man måste till England”. Det skulle snackas med rätt folk, gås på Racing Car Show (och Steering Wheel Club) i London Town. Det skulle läggas en beställning. Och hoppas på att den gick hem. För redan där började tävlingen, köordningen till produktionen avgjordes av vilka resultat man hade med sig, för att övertyga de små hantverksproducerande tillverkarna som Cooper, Lotus och Brabham att man var ”en proper bloke and racing driver” och ”a decent customer”.
Åsså ha deg, förstås!
Ingen köpte racerbil i England utan att ha kollat pundkursen. Valutarestriktioner innebar att privatpersoner inte fick föra ut svenska kronor, annat än... fickpengar. Knappt till en chartervecka på ”Jorken”, det vill säga Mallorca. En begränsning som var kvar fram till början av 1990-talet. Racerbilar från England köptes alltså med viss diskretion på 1960-talet. Många affärer gjordes upp på Gelleråsen i Karlskoga där en viss Frank Williams gjorde sig känd för att hantera smidiga och diskreta affärer. Pengar fördes också med försiktighet och fingerfärdighet i oskyldiga väskor och insydda i kavajer med båt eller flyg till England, genom ett slappt kontrollsystem i fördatorisk tid.
Kontanter i dragstång till släp var en i depåerna omvittnat bra metod, lanserad av värmländske tävlingsföraren på motorcyklar, Sven ”i Furtan” Andersson. Men det är en helt annan historia.
Ordet ”sponsor” var ett nykläckt begrepp. När det fick fäste i depåsnacket ville alla vara med. Dilettanter sa "måste få spons! Annars gåre inte!” De som visste hur det gick till i stora världen log i mjugg. ”Spons” var inget man fick. Sponsorer betalade för att få synas.
Och så tassade varumärken som Liptons tea, butikskedjan TYGER och läskedrycken CAR försiktigt in i svensk moto
