Text: Leif Lindström
Hösten 1977 befann jag mig i ett av livets otaliga vägskäl. Jag var relativt grön som förare men inte helt oäven efter några säsonger i en Fiat Abarth 1000. Våren samma år hade jag rest till Tyskland för att köpa en Fiat X1/9, vilken skulle förvandlas till tävlingsbil av min kompetente far – med hjälp av en budget som knappt fanns. Det tog sin tid och först i september var bilen klar. Två tävlingar återstod och resultaten blev inte de jag önskade.
En dag i slutet av november bläddrade jag i en tysk motortidning och fångades av en mycket speciell bild. En Fiat X1/9 med namnet Dallara presenterades och utan närmare eftertanke förstod jag att en sådan måste jag ha! Det här tilldrog sig långt innan mobiltelefoner och Internet, men på något vis lyckades jag hitta ett telefonnummer till Dallara Automobili i en ort vid namn Varano de´Melegari. Att ringa internationellt var inte det enklaste på den tiden men efter ett par försök nådde jag fram. En artig man vid namn Gian Paolo Dallara presenterade sig och visst var jag välkommen att titta på hans skapelse. Vid gynnsamt väder kunde det till och med bli aktuellt med en testkörning.
Testa en ny racerbil! Ingen hade erbjudit mig detta förut och 24 timmar senare var vi på väg - min far Åke, min bror Hans och min ständige inspiratör Stanley Dickens. Naturligtvis åkte vi bil och den mest moderna vi kunde hitta var min fars Fiat 131. Genom Danmark och Tyskland innan vi nådde Schweiz och mötte årets första riktiga snöväder. Med sommardäck och utan snökedjor i bagaget nådde vi ändå fram till en liten schweizisk by för resans första övernattning. Jag minns kall öl, smörgås med skinka och ost, likaså varma täcken i ett för övrigt iskallt rum. Sällan har jag sovit bättre och vaknat mer utvilad.
Dagen därpå erövrade vi resten av alperna och styrde in i Italien, via Como och Milano, ner mot Parma och vidare A15 i riktning La Spezia. Varano de´Melegari är en liten by, belägen alldeles intill floden Taro, med berg och vackra sluttningar runt omkring. Dallara Automobilis säte låg mitt i byn i form av en ganska liten industrilokal där ingenjören själv hade sitt kontor och ritbord en trappa upp. Med stor artighet och respekt tog han emot oss, visade ett exemplar av Dallara X1/9 Gruppo 5, frågade oss om Sverige och berättade att han under en tid arbetat på SKF. Sedan hade han återvänt till sitt hemland och jobbat med olika uppdrag innan egna konstruktioner tog över. Att han var en av männen bakom Lamborghini Miura nämndes in
