En kärleksförklaring till den slingrande landsvägen och ett försök att komma under huden på ett av de mest skarpslipade redskapen
Text och foto: Eric Lund Foto: Esther Lund
En gång ringde Picko Troberg och skällde på mig. Jag hade skrivit en krönika där jag resonerat om likheterna mellan klassiska landsvägslopp och rallytävlingar. Picko hade bland annat tävlat tillsammans med Ulf Norinder i Targa Florio på Sicilien. – Vi höll inte på med rally, vi körde racing! fräste han i luren. Efter en stund fick han ned blodtrycket och vi babblade vidare med gott humör, men han vidhöll att jag var en vilsekomling som inte kunde hålla isär tjusig racing och grusigt rally.
– Skriv en insändare och läs lusen av mig då, så får läsarna också ta del av dina synpunkter, sade jag.
– Jag kan inte skriva, svarade Picko.
– Då skriver jag åt dig, sade jag. Med det förslaget blev han mycket nöjd. Jag skrev en insändare och skällde ut mig själv, undertecknade med Picko Troberg och publicerade den i följande utgåvan av Automobil. Men jag håller fast vid att jag hade rätt, eller åtminstone att han missförstod mig. Det jag försökte uttrycka i den där krönikan var kärleken till att betvinga ett stycke allmän väg i högsta tänkbara tempo.
När Norinder och Troberg turades om att vrida Uffes blågula Ferrari 250 GTO med chassinummer 3445 runt hårnålarna på Sicilien var det inte en racerbana de befann sig på. Targa Florio var ett landsvägslopp som kördes i bergen ovanför Palermo, rakt igenom byar och småstäder. I min värld har det större likheter med rally än med banracing, även om passagerarstolen – i den mån den alls fanns – inte innehöll någon kartläsare. En vanlig väg, med allt vad det innebär av skiftande förhållanden, är något annat än en racerbana. Det sägs att rallyförare är mästare på att kompensera det oförutsägbara, och det gissar jag att Norinder och Troberg i hög grad också fick ägna sig åt.
Att ta sig fram så snabbt det går längs ett stycke vindlande landsväg, som kanske börjat som en vandringsstig, är att tvingas till underkastelse. Vägen är betingad av naturen, allra helst i bergstrakter, och naturen tar inte alltid hänsyn till vad som anses vara en optimal kurvradie eller ett lagom giftigt krön.
Racerbanor behöver förstås inte vara enkla eller trista. Några av mina allra mest gyllene bilupplevelser har jag fått på racerbanor, ingen annanstans kan en normalbegåvad förare komma närmare sina egna och bilens gränser. Aspekten att trettio andra brushuvuden samtidigt vill ta samma spår genom samma kur
