Abarth försökte själva tävla – och det testades på svenska banor. Men ”fattigmans-Ferrarin”, som den kallades, passar nog bättre i regularitetsrallyn.
Text: Robert Petersson
Egentligen var väl den stora Fiat-coupén mer av en designdröm för lyxsökande älskare av italienska bilar. Kunder som ville ha ett billigare alternativ till Ferrari- och Maseratibilar. Men det tävlades ändå med den redan från början, om än enbart i utvalda evenemang. Det började i april 1963, ett år efter modellens debut då Carlo Abarth organiserade en rekordkörning på Monza. Abarth själv, då 55 år gammal, var oerhört fascinerad av fartrekord/uthållighetsprov. De tidigare rekorden i klassen hade satts 1958 av en Austin-Healey och slogs med marginal. Man körde 10 000 km med medelhastigheten 180,778 km/h och 72 timmar med snittet 178,118 km/h Efter tre dygn fick man dock problem med oljeförsörjningen som i förlängningen knäckte en vevstake. Abarth tyckte att man nått målet och avbröt provet.
Men han borde kanske ha funderat lite djupare på varför man hade problem med smörjsystemet… Jag har faktiskt lite egen erfarenhet av bilen och problemen. När jag växte upp körde min pappa ofta Fiatbilar och drömmen var givetvis den lyxiga coupén. När så småningom möjligheten att köpa en dök upp hade det hunnit bli 1990 och tillsammans skaffade vi en ”halvbra” bil och med hjälp av kompisen Lasse Engvall började vi laga rost och rost, och rost…
Av någon anledning hade jag läst om rekordförsöket och jag hade sett skönheten i händerna på Jan ”Fimpen” Johnson in action på svenska banor under 60-talet. Han körde visserligen bara några få tävlingar, den stora Fiaten måste ha varit en best att hantera jämfört med den Lotus Elite han tidigare nått en rad framgångar med. Hans framfart med bilen är kanske mest känd för det kaos som skapades när Fiatens bakaxel skar i velodromen under Kanonloppet 1964 och han blev stående mitt i vägen. Resultatet var ändå att vi drömde om att bygga om den nyinköpta bilen till en historisk racer.
Sagt och gjort. Men de problem med oljeförsörjningen som även Abarth upplevt skapade en del trassel även för oss. Oljeflödet till toppen leds delvis genom S-modellens ihåliga kamaxel och är beroende av ett speciellt kamaxellager i framkant och det hade vi givetvis vänt fel. Men även med det rättvänt blev flödet inte optimalt och då dessutom oljefiltreringen inte var optimal kunde det lätt bli skador vid racing. Det senare löste vi med ett externt filter. Men motorn
