Nästan flintis och med antydan till kulmage redan tidigt i karriären levde han knappast upp till sinnebilden av en racerförare. Men köra kunde han. Fort, mycket och länge.
Text: Robert Petersson
När Jojje och jag träffade Piper i paddocken under Goodwood Revival 2009 var han på strålande humör. Se Jojjes separata text om mötet sist i artikeln. Medan jag tog bilder på de två började jag fundera över fenomenet Piper. Han har liksom alltid funnits där. Vi har bland annat sett honom i Sverige med sin Ferrari P3/4 och frågan är hur många tusen tävlingar han avverkat? Det började på 50-talet då han körde en del backtävlingar och sprintrace hemma i England. Sedan träffade han entusiasten Dan Margulies som hade en Jaguar C-type. Margulies hade tidigare använt sig av Graham Hill som co-driver, men när Hill började hos Lotus tog Piper över. Bland annat körde Margulies och Piper Targa Florio i C-typen 1956. Så småningom köpte Piper en Lotus 16 och deltog i några få F1-lopp, som bäst var han tvåa efter Jack Brabham i Nya Zeeland 1960. Efter det gjorde han sporadiska inhopp innan han hittade sin grej – racersportvagnar. Där blev han en outsider på insidan, en amatör så bra att han utan kontrakt blev inhyrd av fabriksstallen för att täcka upp luckor i laguppställningarna. Kanske inte för att sätta varvrekord utan för sin jämnhet och pålitlighet.
Med Pedro Rodriguez delade han en fabriks-Ferrari 312P och kom tvåa i Spa 1000 km 1969. Sedan satte Porsche honom i sin tidiga, lynniga 917 med hyfsat resultat, bland annat i 1 000-kilometers på Nordslingan 1969 där han och Frank Gardner kom åtta i den notoriskt svårkörda bilen. Men Piper tände på potentialen hos 917 och beställde en egen, chassinummer 010 – snabbt modifierad den bättre kurzheck-versionen, som han fick till säsongen 1970 – priset var 14 000 pund! Annars är det väl sina Ferraribilar som han är mest känd för och Piper har berättat att han genom att importera begagnade Lanciabilar till England tjänade ihop tillräckligt för att köpa sin första 250 GTO, chassinummer 3767GT som han hämtade i Maranello den 6 augusti 1962.
I en intervju i den brittiska tidningen Motor Sport 2009, samma år som vi träffade Piper på Goodwood, berättade han bland annat att hans GTO kostade 6 000 pund ny och han körde in den på vägen hem till England och vann ett gäng tävlingar innan han skeppade den till USA och efter att ha kommit femma på Daytona i februari 1963 sålde han den till den amerikanske co-drivern Ed Cantrell och beställde en GTO till. Just att Pip
