Robbans krönika vikten av vikten

Det finns nästan lika många åsikter som det finns förare när det gäller vad som är viktigast i en racerbil. Åtminstone om vi pratar om de nationella och historiska klasser där jag försökt hävda mig.

Somliga är fokuserade på att till varje pris krama ur den sista, skälvande hästkraften ut motorn. Andra kan ägna hela vintrar åt att försöka räkna ut den optimala utväxlingen för varje bana. Somliga finlirar chassigeometri, medan vissa bara sätter sig i och kör.

I mitt fall har det handlat om att försöka omge mig med folk som kan nåt – och sedan bara köra. Killar som Lasse Engwall som byggde den Hult-Healey vi rattade i Sportvagnsserien och renoverade Fiat 2300 S-coupén till RHK-tävlingarna. Volvospecialisten Timo som byggde B20:an till Hulten och även fick fart på Fiatsexan.

Boa Johansson som fått stil på inte mindre än tre Alfor och min gamla Nordiska Specialracer. Paul Ainsar och Per Norberg som fixat maskinerna till Alforna, och så vidare.

Men så var det det där med vikten.

Vissa försöker minska den genom att ta bort brickor och annat ”onödigt”, men i historiska sammanhang är homologeringshandlingen obönhörlig. Och märkligt nog har alla mina nämnda bilar, utom den tunga Fiaten, vägt in på dryga 900 kilo! När det gäller Hulten var det väl en slump, den byggdes som amatörbyggt fordon och råkade väga så mycket vid registreringen. Ford-Specialen likaså, den har varit reggad sedan 1949. I Alfornas fall handlar det om onödigt höga homologeringsvikter vilket straffat ut dem jämfört med Cortinor och Escorter. Hur mycket det betyder bevisades 1998 när vi körde min Alfa 2000 GTV i Falkenberg. På den fria träningen var vi med i toppstriden, men före besiktningen fick vi montera motsvarande en normal kroppsvikt som barlast för att nå upp till homologeringsvikten!

Resultat? Sjunde plats både i kvalet och racet. Återstår att försöka minska förarens trivselvikt, inte lika lätt och inte alls kul. Speciellt som viktförhållandet bil/förare i mitt fall verkar förutbestämt. O