Lugn och fin, ett inhopp i en satsning av den svenska importören är närmare sanningen – särskilt som den blev misslyckad!
Text: Robert Petersson
Jag höll på att bli galen, hur jag än vred på ratten ville Lotusen bara gå rakt fram. Och hur jag än gasade tog det eoner av tid innan maskinen svarade på mina kommandon. Så kändes det i alla fall. Kinnekulle Ring är inte heller den bästa banan för att försöka komma underfund med en understyrande best med turbomaskin.
Platsen var alltså Kinnekulle, tiden våren 1991 och tillsammans med några andra motorjournalister hade jag fått förtroendet att köra Wendels Esprit Turbo SE i en deltävling i Sportvagnsmästerskapet. Och jag drog vinstlotten (eller nitlotten beroende på hur man väljer att se det) och var först ut.
Men historien som ledde fram till det hela började redan 1988 då en brittisk kollega, som jag lärt känna tidigare, hade börjat jobba som press- och PR-man för Lotus. När vi stötte ihop på Bilsalongen i Birmingham bjöd han in till ett besök på fabriken i Hethel dagarna efter.
Det var oerhört intressant då Lotus just började skörda frukterna av de resurser som nya ägarna GM bidrog med.
Det var mycket prat om den Lotusutvecklade fyrventils-V8:an i Corvette ZR-1 som låg i startgroparna.
Samtidigt var det mycket hysch-hysch kring den nya framhjulsdrivna Elanen vars produktionslina just höll på att installeras.
Allt detta var hemligt, men istället fick jag se hur den nya vakuumprocessen i tillverkningen av Esprit X180 gick till. Metoden sparade en hel del tid och finishen blev klart bättre än tidigare. Det antyddes också att en ny och betydligt vassare motor till Esprit var på gång, Turbo SE-maskinen med multipointinsprutning och vattenkyld laddluftkylare.
Det lyckade besöket ledde till att jag blev inbjuden till den första presskörningen av den nya versionen året efter. Det var jag och kollegan Sveneric Eriksson som representerade Sverige och delade bil när vi gasade runt i den imponerande nyheten på de brittiska småvägarna i Hetheltrakten.
Senare, på Kinnekulle Ring 1991, fick jag anledning att minnas vad utvecklingsteamet berättat den där gången. Det handlade (som vanligt, höll jag på att säga) att man siktade på Porschekunder, ständigt lika märkligt då jag inbillar mig att det finns få beröringspunkter mellan märkenas kundkategorier.
Vi fick lära oss att tyskarna inte gillade det ”nervösa” uppträdandet hos tidigare Espritmodeller och att man därför utvecklat Esprit SE till att bli en ”autobahnbil” me
