legendarisk svensk racerförare som 1989 vann Le Mans 24-timmars
Text: Michael Hoffstedt
Utan tvekan är Stanley Dickens en av svensk racings riktigt stora förare. Som första svensk som totalvunnit Le Mans 24 timmars, blivit japansk mästare i sportvagnsracing och Europamästare i den stentuffa Sports 2000 serien för sportvagnsprototyper har han skrivit in sig i såväl svensk som internationell bilsporthistoria. Och ja, för den som inte känner till det är Stanley faktiskt släkt med den världsberömde brittiske författaren Charles Dickens. Stanley är för övrigt utbildad inom reklam och marknadsföring både som grafisk formgivare och copywriter.
Stanley har kört det mesta inom racing. Formel Ford, Formel 3, Formel 2 och racersportvagnar av de flesta slag. Han har kört i de flesta världsdelar, även USA. Han har dessutom fått erbjudande om att köra Formel 1! Till saken hör då att Stanley som en av få svenska förare fick superlicens för Formel 1 i slutet av 1987. Han fick göra en snabb test i en äldre Tyrell på tyska Hockenheim 1987. Att det inte blev Formel 1 berodde på, som många erfarit, att det inte bara handlar om förarskicklighet utan också om tur och att vara på rätt plats vid rätt tid med rätt finansiering.
Mycket har skrivits om Stanley Dickens och givetvis då om den berömda totalsegern med Mercedes i Le Mans 1989. Segern i Le Mans är utan tvekan kronan på hans framgångsrika karriär. När jag träffar Stanley över en fika i Göteborg pratar vi om hans liv inom racingen och inte minst om Le Manssegern. Vi har pratat om den förut. Som så gott som ende svenske journalist/fotograf i Le Mans 1989, det råkade vara journaliststrejk i Sverige och som färsk frilansskribent/-fotograf hade jag möjligheten att följa och bevaka Stanleys segerlopp på nära håll i Le Mans.
Le Mans 1989 – tuffaste racet
Många har kommenterat Le Mansracet 1989 som ett av de hårdaste och snabbaste någonsin runt den då 13,5 km långa Sarthebanan. Startfältet bestod enbart av potenta C1- och C2-bilar. Förutsättningarna för ett spännande race kunde inte vara bättre. Själva banan hade den långa sex km långa Mulsannerakan ograverad utan chikaner som kom året därpå. Även den gamla klassiska depån med bunkerliknande depåboxar gjutna i betong fanns kvar, innehållande ett bränslepåfyllningssystem för racerbilarna som skulle få en brandtekniker att få kalla kårar. Dessutom fanns den gamla bemannade signalfunktionen till bilarna kvar i slutet av Mulsannerakan vid anrika Golfklubben. Det var en klassisk Le Mansinramning detta år, något som skulle komm
