Det är inte billigt och inte helt enkelt, men en modern autopilot direkt på hjärtstocken är svår att överträffa. I vårt fall måste mycket skräddarsys, och uppfinnarhatten åker på.
TEXT & FOTO PHILIP PEREIRA DOS REIS
När jag för några år sedan gick från en smidig 26-fots segelbåt upp till en betydligt större och vildare 35-fotare blev omställningen rätt stor. Jag var van vid att kunna segla helt ensam utan större utmaningar, och en stundtals oengagerad besättning var aldrig något problem. Den nya båten är något helt annat. Att låsa rorkulten ens korta stunder är ett rent hasardspel och stressen blir stor; att släppa rorkulten och springa fram för att göra något på fördäck är i princip omöjligt. I och för sig följde en rorkultspilot med båten i köpet, men den visade sig direkt vara i princip oduglig. Den har alldeles för lite kraft att sätta emot rodertrycket och är alldeles för opålitlig. En autopilot som bara gör sitt jobb under de mest optimala förutsättningarna är ju egentligen värdelös.
För att göra båten så hanterbar som möjligt för en liten besättning får det därför bli en större satsning på ett rejält system för självstyrning. Just den här båten är lite originell genom att den trots sin storlek är utrustad med rorkult och inte ratt. Men det förändrar egentligen inte så mycket när det gäller valet av själva systemet för autopiloten. Det enda rimliga alternativet är ändå att drivenheten kopplas direkt till hjärtstocken.
När det gäller valet av autopilot så föll det den här gången på Raymarines EV 200 med linjär drivenhet. På pappret känns det, som så ofta, som en enkel affär att installera piloten. Drivenheten ska monteras stadigt i akterstuven, och i samband med installationen av piloten får det också bli en ny plotter från samma tillverkare. Detta för att navigatorn och autopiloten ska förstå varandra utan problem. Det här är främst intressant när det handlar om att lägga ut waypoints som piloten ska styra efter. Eftersom det inte finns någon rattpiedestal i sittbrunnen så fälls plottern in i skotten. Egentligen väl långt bort för att man ska se bra från rorsmansplats, men plottern kommer sedan även att speglas till en surfplatta som ska fungera som sjökort för navigation i skärgården. Plottern där framme i skotten blir alltså mer att betrakta som en ”hjärna” i systemet.
Plug and play, alltså, men som så ofta kommer verkligheten emellan. Det visar sig, när jag väl plockar upp drivenheten ur paketen och först stoppar ner den i aktern, att den stora stuv
