Hon konstruerades enligt principer som ännu inte uppfunnits och dominerade på kappseglingsbanorna, innan hon 1937 försvann till havets botten. 78 år senare tar ett till synes omöjligt projekt vid: att återställa Ester till originalskick.
TEXT JESSIKA ERICSSON FOTO LEIF WIKBERG OCH PROJEKT ESTER
Kustkryssaren Ester var ett riktigt fartvidunder och härjade framgångsrikt på kappseglingsbanorna runt om i Norden för 120 år sedan. Sedan försvann hon, dök upp i en ny landsända, brann och sjönk till havets botten. Där hade historien tagit slut om det inte vore för träbåtsentusiasten Bo Eriksson och hans vänner. De har inte bara sökt rätt på Ester, de har bärgat henne, renoverat henne varsamt till toppskick och trimmat henne till framgångsrikt deltagande i klassiska seglingar vid Medelhavskusten. Men vi tar det från början.
Kraftmätningar mellan Sverige och Finland, oavsett vilka krafter som ska mätas, har alltid varit prestigefyllda. Så även i början av förra seklet. Därför sparades det inte på krutet » inför en av de mest betydelsefulla kappseglingarna länderna emellan, nämligen Tivolipokalen. Inför 1901 års upplaga gick uppdraget att rita en riktigt konkurrenskraftig båt till den då 28-årige ingenjören Gunnar Mellgren från Göteborg. Han började tidigt att konstruera båtar vid sidan av jobbet på Göteborgs mekaniska verkstad. Att segla hade han fått lära sig redan som barn. Hans första modell var en liten stålbåt och sedan följde flera framgångsrika seglingsyachter i trä.
Under arbetet med att ta fram en snabb tävlingsbåt inför Finnkampen fick Gunnar Mellgren fria händer. Båten skulle leverera fart, och ingen särskild hänsyn behövde tas till beprövade material, komfort eller tradition. Därför söktes lösningar utanför vad som var känt och normalt vid den här tiden. Ester byggdes i ek, mahogny och stål med extrema tekniker som till exempel ihåliga nitar på en tunn metallram för att spara vikt. Trots sina 50 fot vägde hon inte mer än 3,5 ton varav 1,5 ton i kölen. Byggkostnaden tilläts bli vad uppdraget krävde, och notan landade till slut på 15 000 kronor. En förmögenhet år 1901 då årslönen för en jordbruksarbetare låg på runt 200 kronor.
Det blev Stockholms båtbyggeri på Liljeholmen som fick bygga Ester. Resultatet blev en seglare som var unik på många sätt. Hon var extremt lätt, extremt låg och extremt snabb. Den smäckra skrovformen, linjerna och förskeppet för tankarna till tävlingsbåtarna i IMOCA-klas
