av Robert Gustavsson
Orörd och i utsökt skick. Inge Karlssons Pontiac Bonneville från 1969 är så nära en orörd originalbil man kan komma, men så har den också bara rullat 670 (!) mil och de nära nog unika originaldäcken finns fortfarande kvar.
Det råder delade meningar om vad som kan räknas som en lågmilare, men Inge Karlssons Pontiac Bonneville kan definitivt räknas dit. Bilen beställdes ny av Ronald Angelo hos den lokala bilförsäljaren Vertolli Pontiac i Vineland, New Jersey, USA. Den byggdes därefter på GM-fabriken i Linden, New Jersey, omkring en timmes bilfärd från Ronalds hem, och levererades i maj 1969.
Nu var det ingen lågprismodell som Ronald hade köpt, utan den största modellen med den största V-åttan på 428 kubiktum.
Till det hade han valt till automatlåda och luftkonditionering, vilka var vanliga tillbehör, liksom vinyltak och radio. Han hade även valt till saker som hastighetskänslig styrservo, tonade rutor runt om, skivbromsar fram, extra mattor, extramätare till instrumentbrädan och inifrån justerbara ytterbackspeglar.
–Basutrustad kostade bilen 3 626 dollar och med all extrautrustning betalade han 4 948 dollar och 71 cent, berättar Inge och visar beställningsordern.
Inte en droppe regn…
Ronald behöll sin Pontiac till 2014 då den såldes till nästa ägare. Fem år senare togs den hem till Sverige av Thomas Nicklasson som sålde den till Inge. Då hade den inte gått mer än blygsamma 630 mil.
–Jag blev helt fascinerad över miltalet och det fantastiska skicket. Bilen har troligen aldrig varit utomhus när det regnat och den verkar alltid ha förvarats i perfekt inomhusklimat, myser Ronald.
Saker som bekräftar detta är små detaljer som klisterlappar med HH, på ramen, och UF, på bakre bromstrumman. HH var en intern beteckning på ramen till de största Pontiacmodellerna medan UF var den interna beteckningen på bakaxeln till Bonneville med utväxlingen 3.08:1.
Bilen är full av sådana detaljer, och tittar man noga ser man flera diskreta färgklickar och kritade markeringar som visar att detta exemplar har blivit godkänt att skickas vidare till nästa station på bandet.
–Klisterlapparna är enkla och jag gissar att de brukade bli skrynkliga och falla av redan första gången som bilen kördes i regn. Kritmarkeringarna tvättades säkert bort vid första rejäla tvätten.
Udda metallbitar
Med köpet följde även en mängd dokumentation och ett par riktigt udda metallbitar, nästan lika udda som klisterlapparna.
–Metallbitarna satt på nycklarna. De bröt du sedan loss och lade på ett säkert ställe
