Medeltida resor på vägar och vågor

2 min läsning

DICK HARRISON

FRÅGA Hur hittade folk som var på långresa under medeltiden, innan det fanns vägskyltar och tillförlitliga kartor? Och hur var vägstandarden?

SVAR Nej, några vägskyltar fanns inte. Överhuvudtaget är systemet med vägskyltar, lättfunna gatuadresser och andra hjälpmedel en modern företeelse. Det normala var förr – och är fortfarande i stora delar av världen – att man måste känna till allt detta själv, eller be någon om hjälp.

Det kan tyckas ha varit mycket svårt att ge sig ut på vägarna och hitta till destinationen, och risken att gå vilse var stor. Men så var inte fallet. För det första reste nästan ingen (undantaget en och annan kurir eller spion) ensam. Resandet var en kollektiv verksamhet, både av säkerhetsskäl och för att människor överhuvudtaget agerade i grupp förr, och det fanns alltid någon i kretsen som kände till rutten.

För det andra var antalet tillgängliga vägar betydligt färre än i våra dagar. De var i regel, särskilt i Sverige, i dåligt skick. Men om du bara höll fast vid dem kunde du inte hamna fel.

TILL SAKEN HÖR att stora delar av kulturlandskapet var ofarbart på grund av sankmarker, vattendrag och skogar, varför de fåtaliga vägarna var lätta att lokalisera – de löpte ofta längs höjder, farbara sandbankar och andra naturliga utgångspunkter för förflyttningar.

I de fall medeltidsvägarna finns kvar än idag utgörs de av fåror i marken, vilka har uppkommit till följd av mångårigt slitage av fötter, klövar och hovar. Dessutom har regnvatten och jorderosion gjort att de närmast påminner om diken.

Långt senare, när folk i allt större utsträckning började använda vagnar och kärror, antog vägarna en U-aktig form i genomskärning, fornlämningarna kallas för »hålvägar«.

FLEST POTENTIELLA bekymmer, och därmed också störst krav på reserfarenhet, hade folk under sjöresor. Det dröjde till 1500 och 1600-talen innan kompassen slog igenom på nordeuropeiska farvatten, och sjökorten kom ännu senare.

Följaktligen höll sig skepparna till säkra och välkända leder. De undvek i görligaste mån öppet hav och na

Denna artikel är publicerad i...