FRÅGA Vilka avrättningsplatser hade Stockholm under medeltiden, och vad vet man om bödlarna?
SVAR Bödelsämbetet var kopplat till framväxten av de medeltida städerna. Dessa hade egna rättssystem som var strängare än landskapslagarna, vilka användes vid lands- och häradstingen. Vid de sistnämnda var avrättandet målsägandens sak, men i städerna krävde rådet att få verkställa dödsstraffet. Därmed skapades behovet av en rådsanställd bödel.
Benämningen bödel är ett senmedeltida tyskt låneord. Tidigare sade man stupagreve – den ansvariga för stadens stupa eller kåk. Denna byggnad för kropps- och skamstraff var placerad på torget vid rådstugan. Här kunde bödeln dela ut straff som piskning, järnslagning och fastlåsning i stock. Kåkens centrala placering var ingen slump – straffen fick därmed en avskräckande effekt för många åskådare, och skapade samtidigt respekt för rådet.
DÖDSSTRAFFEN DELADES ofta ut på höjder utanför städerna, dels så att förbipasserande skulle varnas, dels på grund av rädsla för de avrättades andar. En av de främsta avrättningsplatserna i Stockholm låg på Södermalm (sydväst om nuvarande Katarina kyrka) och kallades Pelarberget (eller Pelarbacken). Marsken Torgils Knutsson halshöggs här år 1306.
Den första i källorna omnämnda avrättningen i Stockholm skedde dock i ett torn vid Norrbro – när kung Magnus Ladulås år 1280 lät halshugga tre riksråd. När hans sonson Magnus Birgersson halshöggs år 1320 skedde det på Helgeandsholmen.
Förutom Pelarberget var Brunkeberg den vanligaste avrättningsplatsen i det medeltida Stockholm. Riddaren Broder Svensson Tjurhuvud halshöggs här år 1436 av Karl Knutsson Bonde.
B
