– I mitt arbete finns det en paradox i sökandet efter en individs identitet, berättar ansiktskonstnären Oscar Nilsson. Du kommer nära en individ vad gäller utseendet, med ansiktsdrag och till och med detaljer. Ändå har du inte en aning om personens namn. Men det finns såklart undantag. Ett av de bästa är Kata, vikingakvinnan från västgötska Varnhem, som kan sägas vara Sveriges äldsta skelett med känt namn.
AV: JONATHAN LINDSTRÖM
VARNHEM RÄKNAS SOM den kanske viktigaste orten i Sverige för att förstå den tidiga kristendomens historia. Här pågick arkeologiska utgrävningar år 2005. En riktigt regnruskig dag hittades en uppenbart mycket påkostad grav allra närmast intill en kyrkoruin. Graven var uppbyggd av kalkstenshällar och själva kistans lock var en stor kalkstenshäll försedd med runinskrift och ett kristet kors.
Skriften lyder:
katil : karþi · stan : þinsi aftʀ · katu kunu sina sustur þurils (þuttalas som th i engelska the) Tolkat till nutidssvenska blir det: Kättil gjorde denna sten efter Kata, sin hustru, Torgils syster.
Utan tvivel vilade här alltså en kvinna vid namn Kata. Hela graven var vackert tillverkad av kalkstenshällar och den avlidna hade till och med fått en liten särskild nisch för huvudet.
I stenkistan återfanns ett välbevarat skelett. Och under skelettet, på kalkstenskistans botten, fick arkeologen Maria Wretemark syn på något mycket intressant. Mellan kalkstenshällarna, i själva fogen gjord av kalkbruk, återfanns ett mönster, ett tusenårigt avtryck. Det måste ha varit den gravlagdas kjortel som på detta sätt förevigats. Dessa textila ledtrådar skulle visa sig vara användbara senare.
VID ANALYSEN AV skelettet konstaterades att individen varit en kvinna, utan synbara spår av hårt arbete eller sjukdom, och att hon blev 30–35 år gammal. Kolfjortonanalysen pekade på en datering till mitten av 1000-talet. Hennes skelett vittnar om ett priviligierat liv. Tänderna var påfallande jämna och fina, utan kariesinfektioner eller slitage.
Detta rimmar väl med gravens placering. De förnämaste gravarna, där individerna verkar ha levt ett gott liv, återfanns närmast kyrkan. Längst bort från kyrkan hittades trälarnas gravar; kvarlevorna här berättar om ett hårt liv, med kraftigt slitage och skador på skeletten, spår av sjukdomar.
– Jag minns när jag första gången fick se Katas skalle, säger Oscar. Det låter nördigt, men den var så snygg! Särskilt slående var he
