Arkeologiska och skriftliga källor samt jämförelser med andra religioner ger oss en bättre förståelse av de gamla nordbornas dödsföreställningar. Religionshistorikern Stefan Olsson lotsar oss till den andra sidan.
AV STEFAN OLSSON STEFAN OLSSON är religionshistoriker
Det är skymning vid gården Borg vid Borgarfjörður på västra Island när den gamle Egil Skallagrimsson irrande återvänder från en färd. Åttio år gammal är han, nästan två livstider med tidens mått mätt, och han plågas av ålderskrämpor. Enligt Egil Skallagrimssons saga hade han fört med sig två kistor med silver och två trälar. Varken silvret eller trälarna har han fört med sig tillbaka. Egil är tyngd av sorg. Flera år tidigare har sonen drunknat vilket Egil förevigat i kvädet Sonatorrek, ”sonförlusten”. Hoppet om att hans ätt på den manliga sidan ska leva vidare är borta. Egil Skallagrimsson levde under en tid när kristnandet stod för dörren och där två olika synsätt, eller attityder, ställdes mot varandra, när det gällde livets slutskede. Egil Skallagrimssons sista tid anges ofta inom forskningen som exempel på den livsleda som kunde uppstå på ålderns höst. Egil klagar över livslustens avtagande:
Huvudet runkar, jämt ramlar jag kull, slak hänger var lem, och hörseln är borta. (Lars Lönnroths övers.)
Att ordna arvsföljden och begravningen
Bland det första för en döende, som hade ett arv att föra vidare, ingick naturligtvis att etablera en arvsföljd. En sådan ordning återges på Tunestenen (N KJ72) från Sarpsborg i Norge, daterad till 400-talet, där döttrar till en avliden storman nämns som arvingar.
Enorma summor kunde läggas ned på att bekosta begravningar. Gravgodset skulle samlas ihop och struktureras. Sjaund, gravöl, skulle drickas efter den döde.
Under vikingatiden kunde stormännen ta delar av sina skatter med sig i döden. Det blev dock slut med detta i och med kristendomens inträde. Däremot fanns för de kristna möjlighet att skänka pengar till kyrkor och kloster. Kyrkodonationen blev därmed en samhällsinsats medan i den förkristna föreställningsvärlden var det släktens fortbestånd som var det primära.
Minnet efter den döde eller själens frälsning
Kanske framstod skillnaden mellan liv och död som mindre dramatiskt laddad i icke-kristna föreställningsvärldar? I Ibn Fadlans berättelse skildras hur en slavinna rituellt
