Alla svenskar vill gå på bordell, åtminstone när de kommer till Pompeji. Vad som annars vore socialt självmord att ägna sig åt på semestern är när det kommer till arkeologi och historia kul och spännande. Samtidigt väcks frågor om hur synen på sex har förändrats genom historien. Och hur identifierar man egentligen en bordell arkeologiskt? Kan vi verkligen veta vem som gjorde vad med vem och varför?
AV: ALLAN KLYNNE
När man lämnar Pompejis forum och promenerar längs den stora affärsgatan som löper tvärs genom staden kommer man snart till en liten gränd som öppnar sig till vänster. Det trånga utrymmet är ofta smockfullt med turister som köar till något som verkar extra sevärt. Det handlar om Pompejis stora bordell eller lupanar, av latinets lupa, varginna. Etablissemanget ligger i ett hörnhus med en övervåning som tycks ovanligt välbevarad för att vara i Pompeji. Guider ropar på olika språk, folk fnissar och trängs och vakterna släpper under sträng bevakning in i små grupper i taget.
Efter ungefär fem minuter kommer besökarna ut genom dörren som vetter mot gatan bredvid. Vad de fått se under sitt korta besök – enligt officiell statistik passerar 455 turister i timmen – är ett antal bås med murade bänkar och små fresker med samlagsmotiv. Eftersom trycket från turisterna är så stort har den arkeologiska parkens ansvariga satt upp en grind där gatan klyver sig – det går inte att tränga sig tillbaka genom köerna utan alla måste fortsätta upp längs gränden för att komma ut på affärsgatan igen. För många turister – i synnerhet de som väller in från kryssningsfartygen på morgonen – är detta i stort sett det enda man hinner se av Pompeji: Forum, ett badhus och så bordellen.
NÄR UTGRÄVNINGARNA I Pompeji kom i gång på allvar i slutet av 1700-talet fascinerades det lärda Europa av de välbevarade fynden. Men samtidigt var det mycket som kändes obekvämt: nakna män och kvinnor på fresker i husen, erigerade fallosar på väggar och golv, vardagsföremål som lampor också de utformade som penisar med hål för veken, liksom snuskigt klotter för dem som kunde läsa latin. I det som i dag är Arkeologiska nationalmuseet i Neapel inrättades 1821 därför ett särskilt rum, Gabinetto Segreto, ”det hemliga kabinettet”, för att inhysa ungefär 250 ”pornograf
