Med runor kunde man inte bara meddela sig med andra, lugna hav och bota sjukdomar utan också väcka kärlek. Det gällde dock att kunna sin sak, annars kunde det gå illa. För den som hade kärleksbekymmer och behärskade runskrift fanns även möjligheten att i vargtimmen anförtro sig åt pinnen.
I ett nummer av veckotidningen Swalan som kom ut i september 1874, berättar konstnären och kulturhistorikern Nils Månsson Mandelgren om en märklig skrift som han sju år tidigare hade stiftat bekantskap med i Kalls socken i Jämtland, då han vandrade över fjället från Djupsjöns nybygd till Kälapannsjön. Som vägvisare hade han en tjugoårig yngling, som inte gjorde någon hemlighet av att han under vandringen hoppades få möta sin käresta vid en fäbod som de skulle passera. När de kom fram var hon inte där, men den unge mannen plockade upp en träbit, jämnade till den med kniven och ristade ett meddelande med en skrift som mest bestod av räta vinklar i olika riktningar. Trästickan stack han in i en spricka i dörren till det hus där kärestan skulle bo.
NÄR DE ÅTERKOM från fjället såg de hur röken steg från fäboden och möttes strax av den unge mannens tilltänkta, som hade läst hans meddelande och nu var i full färd med att koka kaffe. Mandelgren skriver:
Att runbrefvet haft en magisk verkan var jag nästan böjd att tro, eftersom flickan berättade att hennes längtan efter sätern aldrig hade varit så stor som denna gång […] Som ju allting skall ha ett namn, har jag kallat dessa skriftecken för kärleks- eller Jemtlandsrunor. Jag har ofta sett dem inristade på träd, stenar och husknutar, till ett vitnesbörd att brefskrifvaren varit på stället och önskat tala med fränder och vänner, och åttioåriga personer der i trakten ha berättat mig att de i sin ungdom lärt detta skrifsätt, hvilket redan då var gammalt.
Nu var det som Mandelgren mötte i Jämtlandsfjällen inte alls några runor, utan en sorts enkel lönnskrift som ofta brukar kallas frimurarchiffer och som ännu är levande inom scoutrörelsen. Däremot är det sätt på vilket han såg skriften användas uråldrigt och så har man också gjort med verkliga runor.
OM ISLÄNNINGEN EGIL Skallagrimson berättas i den saga som bär hans namn hur han under en resa genom Värmland kommer till en gård, där en flicka låg sjuk. Ingen visste vad som orsakade hennes sjukdom. En ung man från trak
