ANDERS GÖTHERSTRÖM är professor i molekylär arkeologi vid Stockholms universitet.
Ett liv är en tillräckligt lång tid för att begå snedsteg vi helst ser aldrig kommer i dagen. Någon kort intim kontakt som glöms bort, och när man går hädan har minnet av den försvunnit, ”som tårar i regn” som Roy Batty (eller Rutger Hauer) beskrev det. Och så var det nog tills Kary Mullis uppfann PCR-metoden, Frederick Sanger uppfann Sanger-sekvenseringen, och Jonathan Rothberg uppfann 454-teknologin, tre moderna och halvmoderna tekniker använda inom dna-analys. Plötsligt satte bara fantasin och tillgången till dna gränser för vilka fördolda relationer man kunde lägga under luppen.
I Sanbyborg fanns lämningar kvar efter en person vars föräldrar var närmare släkt än de borde ha varit, i Çatalhöyük hittar vi barn som inte har de nära släktband med vuxna personer i graven vi förväntar oss (när vi tittar på graven med vår livsstils glasögon), och när vi hittar bakteriella könssjukdomar i förhistoriska kontexter kan man bara förfasas över vilket gissel dessa måste ha varit i ett samhälle utan antibiotika.
EN ANALYS VI arbetat med till och från under några år är den på biskop Winstrup. Peder Winstrup var en herre från Roskilde. Efter att ha studerat blev han professor i filosofi vid Köpenhamns universitet och så småningom biskop i Lunds stift. Under sin tid som biskop fick han se en del av sitt stift införlivas med Sverige 1645 efter Brömsebrofreden och resten 1658 efter Roskildefreden. Och kanske var det därför han inte motsatte sig processen, han lär i stället ha menat att det var ett naturligt sätt att återförena Skåne med Halland, som tillhörde Sverige (på tidsbegränsning) sedan 1645. Winstrup fortsatte att vara biskop, nu under svensk överhöghet, och var drivande i att grunda Lunds universitet.
2012 skulle biskopen flyttas, varför det gavs möjlighet
