Pukebergsgrottan i uppländska Österunda bär på djupa hemligheter. Var detta platsen för skrämmande initiationsriter under bronsåldern? Vi vågade oss in i mörkret.
TEXT JONATHAN LINDSTRÖM FOTO FREDRIK SANDBERG, JONATHAN LINDSTRÖM, PETER BRATT
För i runda tal tiotusen år sedan kollapsade delar av ett berg beläget i Österunda, nordost om Enköping. Då var det sjöbotten, men med strandförskjutningen blev det torra land, och hoppar vi fram till bronsåldern låg det trasiga berget 1,5 kilometer öster om en välmående hövdingagård. Omkring år 800 f.Kr. offrade gårdsinvånarna dyrbara kvinnosmycken i en sjö strax söder om byn på en plats som idag kallas Domta vad. Vid samma tid lade någon in en nytillverkad spjutspets av brons på en klipphylla i en grotta i berget. Grottan hade bildats av sammanstörtade block från berget, och i historisk tid var den välkänd. Berget kallades Pukeberget, där Puke syftar på en djävulsliknande figur. I slutet av 1800-talet brukade barn leka i närheten och det gick historier att de hört Pukebergsherrn ropa från grottan.
DET DRÖJDE DOCK till tidigt 1930-tal innan cykelreparatören och diversearbetaren Emil ”Ekern” Ek vid en rävjakt besökte grottan och gjorde ett fantastiskt fynd. År 1946 fick Emil besök av riksantikvarieämbetets ombud, som rapporterade till myndigheten:
Lindberg och jag inträdde i jägare Eks bostad, jag blev presenterad och Ek sade sig ha sett mitt namn i tidningarna många gånger. Jag förde samtalet in på Pukeberget, sedan vi slutat tala om väder och vind. Jodå, Ek var som hemma i Pukeberget, hade krupit i dess många och trånga grottor. Men en gång, bland de många, för en femton år sedan var han in i en av grottorna. Det var kolmörkt därinne och man måste i dylika fall känna sig fram. Av en ren händelse kom Ek att lägga sin ena hand på en klippavsats och fick fatt på ett föremål, som han stoppade i fickan, bredvid fick han åter ett mindre föremål, som han likaledes tog vara på. Utkommen ur grottan beskådade han det funna och fick till sin häpnad se att det var ett järnföremål och del av en ovanligt stor tand. Herr Ek har ej velat tala om fyndet eller visa detsamma, annat än för riktigt pålitliga vänner. Då han visade mig föremålet talade jag om att det var en spjutspets av brons...
Ett bronsåldersfynd på en så ovanlig plats är naturligtvis ytterst spännande, och leder tankarna till att grot
