Arkeologen och stensmidesexperten Michel Guinard lotsar oss till sina favoriter i den nordiska forntidens stenteknologiska historia. Vi får tips om materialval, slagteknik och användningsområden. Dessutom sätter Michel sina högst personliga (men i redaktionens tycke något enahanda) betyg på stensmedernas prestationer, en till tre Michelstjärnor.
AV JONATHAN LINDSTRÖM
DIREKT TEKNIK
– NÄR ISEN drog sig tillbaka och människorna började komma på årliga besök till den skånska tundran fanns det rätt rikligt med flintklumpar, noduler, som stack fram i moränen, berättar Michel Guinard. Man kunde exempelvis plocka fram bitar i åkanter, och valde ut stora bitar av god kvalitet. Bitarna kunde vara över tre decimeter i diameter. Smeden klöv biten och kunde sortera bort de bitar som hade inre ojämnheter eller sprickor.
En kluven nodulhalva påminde i formen om en halv grapefrukt och fungerade som kärna, där klyvytan blev en plattform. Smeden skyddade lår och knän med ett skinnstycke, klämde fast kärnan med plattformen uppåt mellan benen och slog med en knacksten loss stora, tjocka avslag från plattformens kant, och ibland från andra håll, tills kärnans sidor hade fått en passande form. Smeden kunde vara rätt slösaktig, och det mesta av flintnodulen ratades som skräp.
Sedan trimmades kanten på plattformen lite till innan stora avslag som kallas spån slogs loss som skulle bli redskap. Spånen har vassa eggar längs båda långkanterna. På insidan har de en slät men vågig yta. Vågorna kallas slagvågor, och ser ut som svallvågor som utgår från plattformsänden, där slaget träffade. På utsidan, ryggsidan, kan spånet ha en eller flera längsgående åsar. De är spår av tidigare, utanförliggande spån, och åsarna gjorde att spånet blev hållbart trots sina tunna sidor.
Spånen kunde sedan putsas genom att små avslag slogs bort längs kante
