Tjuvstart! Redan under antikens olympiska spel hände det att starten fick göras om när någon var för ivrig i startgroparna. Påföljden för övertrampet var spöstraff.
AV ALLAN KLYNNE
ANTIKENS STARTGRINDAR ÅTERSKAPADE MED EXPERIMENTELL ARKEOLOGI
Att det förhöll sig så vet vi genom en anekdot i samband med slaget vid Salamis 480 f.Kr. som återges av historikern Herodotos. Atenaren Themistokles ville gå till angrepp mot den persiska invasionsflottan, men hölls tillbaka med motiveringen ”vid tävlingslekarna får de stryk som tjuvstartar”. Themistokles lär ha svarat: ”Men de som blir efter får ingen krans.”
Olympiska spelen sägs ha börjat 776 f.Kr. med en enda tävling: stadionloppet, det vill säga 600 fot = en stadion. I Olympia var stadion 192 meter lång. På andra håll kunde den variera mellan 177 och 210 meter. Under hellenistisk och romersk tid arrangerades hundratals spel i olika städer runt Medelhavet, men de ursprungliga fyra så kallade kransspelen i Grekland var de förnämsta. Namnet kom sig av segerkransarna: i Olympia var de av oliv, i Delfi av lager, i Nemea av selleri och i Isthmia av pinjekvistar. Vid de trettonde olympiska spelen 724 introducerades diaulos, ”dubbelflöjten”, det vill säga att löpa stadion både fram och tillbaka, vilket ungefär motsvarar dagens 400 meter. Under nästföljande spel kom dolichos eller ”långloppet” på som mest tjugofyra stadier (4 800 meter) med i programmet.
TROTS ATT IDROTT var så populärt bland grekerna, ja rentav avgörande för den grekiska identiteten, finns inga skildringar av tävlingarna i stil med nutida sportreferat bevarade. Exakt hur olika sporter utövades är därför oklart, inte minst vad gäller löptävlingarna. Hur gick exempelvis starten till? Ropade man ”klara, färdiga, gå” eller blåste man kanske i trumpet? Här kan arkeologiska lämningar komma
