Vad krävdes för att få en runsten på plats? Var runristandet en soloprestation eller ett grupparbete? Hur rättar man när man hugger i sten? Vi följer runristarna i spåren.
MER ÄN BARA TEKNIK
Nya tekniker har fört oss närmare runristarnas arbete. Med 3D-skanning och fotogrammetri går det i dag lätt att skapa tredimensionella bilder av en runristning och i datorn vrida och vända på stenar och berghällar på ett sätt som aldrig skulle kunna göras i verkligheten. Med hjälp av statistiska metoder kan man peka på möjliga samband som man med traditionell runologisk metod nog inte ens skulle ha kommit att tänka på. Genom att manipulera bilderna på olika sätt kan man locka fram sådant som inte tidigare har iakttagits, men kanske också se en hel del som aldrig har funnits. Även om det med den nya tekniken går att komma ristningarna närmare har den digitala bilden alltid en lägre upplösning än verkligheten, och vad går egentligen förlorat när färgskiftningarna i stenytan tvättas bort?
ATT ORIGINALET – om det ännu existerar – är att föredra råder det ingen tvekan om, men att undersöka en runristning i fält kan vara förenat med många svårigheter: dåligt väder, otillgänglig placering, skymmande lav och mossa, närgången boskap och så vidare. Listan kan göras lång. Ändå är det så man bäst lär känna en runristare: med ögon och fingrar och genom att belysa stenytan i olika vinklar. Ibland kan spåren av en ristad linje vara så svaga att de inte kan ses med ögonen, men ändå vara möjliga att känna med fingertoppen. Att läsa en runtext innebär också att följa runristarens arbete runa för runa, där man successivt lär känna dennes egenheter och strategier.
Från de vikingatida runinskrifterna i Norden känner vi namnet på runt 170 personer som säger sig ha ristat runor i något sammanhang, vanligtvis i sten, men också i trä, ben och metall. De flesta av dessa runristare förekommer bara en enda gång, medan andra är återkommande bekantskaper. Varin som på 800-talet ska ha ristat runorna på Rökstenen är inte känd från någon annan runsten, medan Öpir som var verksam i Uppland i slutet av 1000-talet har satt sitt namn på inte mindre än femtio stenar. Just i Uppland är det särskilt vanligt att en och samma runristare dyker upp flera gånger och på olika platser. Öpir verkade inte bara i d
