JONATHAN LINDSTRÖM Chefredaktör
LedareJonathan Lindström
UNDER DE ÅR som jag arbetade med min bok Sveriges långa historia, som kom ut 2022, kunde jag om och om igen konstatera två saker. Det ena var att mina kollegor i arkeologibranschen under de senaste årtiondena har gjort fantastiska fynd och forskningsinsatser. Jag kunde skörda enorma mängder nya spännande fakta om allt från ekonomi och arkitektur till religion och amning. Det andra var att arkeologerna för att kunna nå sådana resultat var tvungna att specialisera sig, om det nu var på en tidsperiod, en stensmidesteknik, ett landskap, vissa isotoper eller dräktspännen. Det betydde att jag under arbetet fick en unik överblick över hela Sveriges historia under 14 200 år, och kunde upptäcka nya mönster och än oftare bekräfta iakttagelser som andra arkeologer gjort.
Ett exempel på det är hur övre Norrlands ekonomiska konjunkturer överensstämmer bättre med kontinentens än södra Sveriges från bronsåldern och framåt. Det betyder att norrlänningarnas pälsexport ned i Europa drog i gång långt tidigare än det första omnämnandet av handeln av historieskrivaren Jordanes i mitten på 500-talet. Ett annat exempel är att Svearikets dominans över kringliggande riken och hövdingadömen varierade över tid, men alltid var riktat mot Östersjöns kustländer, både i söder och norr, men framför allt österut. Expansiva faser inträffade både i mitten av bronsåldern och under den yngre järnåldern. Det är påfallande hur likartade de två fasernas politiska och ekonomi
