– Ett sånt här uppdrag får man bara en gång, säger ansiktskonstnären Oscar Nilsson. Fyndet är helt unikt och synnerligen spektakulärt!
JL
I EN LITEN sjö intill Motala ströms utflöde ur Vättern byggde jägare och fiskare en stenplattform på den grunda bottnen för 7 700 år sedan. Plattformens övre del nådde inte upp till ytan, men på den fanns en träkonstruktion. På plattformen begravde de sedan delar av män och kvinnor, skallar utan käkar och ben främst från högerarmar och högerben. Ett par skallar hade till och med fästs på trästänger och kanske burits runt och visats upp innan de lades ner. I andra fall hade skallar brutits isär och stoppats in i andra kranier.
Trots dessa makabra inslag är det ändå inte troligt att de döda är offrade fiender, utan att det rör sig om en begravningstradition som var hedrande för de döda. Ovanligt många av dem bär spår av läkta trauman, exempelvis klubbslag mot huvudet som de har överlevt. Kanske var dessa män och kvinnor respekterade för att de försvarat befolkningen mot aggressiva grannar, stammens hjältar som det berättades historier om. Isotopanalyser avslöjar också att de inte alla levde året runt på den närbelägna, stora boplatsen vid ån, utan att de brukade komma på besök. Flera av dem kan till exempel ha säsongspendlat från havskusten i Södermanland.
BOPLATSEN VID MOTALAÅN hade en lokal befolkning, men var alltså dessutom en samlingsboplats, dit människor kom från flera mils håll. Här fiskade man med fasta fiskeredskap, mjärdar och ljuster. Arkeologerna har hittat många hundra ljusterspetsar i åstranden och bottenleran, vilka måste ha hamnat där vid missriktade stötar och kast mot fiskar då spetsarna har brutits av.
Ljustren bestod av två ljusterspetsar med hullingar fästa i spetsen på en stång, så att de liknade en tandrik rovdjurskäft. Genom att kasta eller stöta ljustret mot en fisk fastnade fisken mellan ljusterspetsarna och kunde lätt hivas upp.
På södra sidan ån fanns boplatsen, och intill den begravde man sina döda, dels hela kroppar i gravgropar, där de döda kunde ligga på rygg, ihopkrupna eller sitta upprätt, dels lösa ben eller brända ben som uppenbarligen medvetet samlats i en grop. I vattnet i strandkanten fanns också människoben, av vilka en del tycks ha brutits i mindre bitar när benet var färskt, medan andra ben är brända. Men det var strax norr om ån
