Vikingatiden. Igen. Behövs det verkligen mer bläck på papper om denna mytomspunna tid?
Självklart.
Ingen historia är färdigskriven och en epok som denna … ständigt aktuell. Vikingar har lockat bok och tidningsköpare i alla tider, eller i alla fall från 1800-talet och framåt. Det var då som själva begreppet uppfanns och då myten om de äventyrslystna, flugsvampsätande krigarna som utsatte Europa med omnejd för terror och fasa skapades.
Frustande muskulösa män med matrester i skägget som lämnar sina karga hemtrakter i för tiden högteknologiska båtar och med svärdet i högsta hugg har också blivit en knippe tv-serier med stor framgång för diverse streamingtjänster.
Arkeologhistoriker Anna Lihammer och konstvetaren Ted Hesselbom har i boken Vikingatider – när världen öppnades velat visa på någonting annat. En, vad ska vi säga, mer vuxen, berättelse om de människor som levde under epoken vi i dag kallar vikingatiden.
DE UTGÅR PEDAGOGISKT nog från olika fynd och specifika händelser från eran, vilket skapar en fragmentiserad berättelse och varje kapitel liknar mer en längre artikel. De försöker alltså inte skriva Berättelsen om vikingarna, vilket är väldigt effektivt och gör att boken är fri från krystade försök att hitta röda linjer genom tiden. Istället får man ett prisma igenom vilken vikingatiden blir belyst.
Författarna håller också en bra balans mellan det spektakulära, anekdotiska och de senaste mer breda penseldragen, från Karl den Stores elefant i Aachen till den bysantinska storhetstidens betydelse. Men jag hade gärna sett att författarna tog lite mer spjärn mot den nya forskningen som de tar avstamp ifrån, och problematiserade den. Bara för att
