JONATHAN LINDSTRÖM Chefredaktör
Frågan om människan är fredlig eller krigisk till sin natur ska förmodligen besvaras med ett rungande ”både och”. Paleontologer tycker sig urskilja en självtämjande process hos människan under de senaste 150 000 åren, där kraniernas tänder krymper och ansiktet blir barnsligt trubbigt. Samma utveckling hos djur som tämjs innebär också ett mildare temperament. Troligen har istidens människor som satsade på samarbete, tillit och kärlek som framgångsrik överlevnadsstrategi ofta stött ut asociala och aggressiva individer från gruppen, vilka därmed fick färre barn. Människan blev fredligare, men så som världen ser ut i dag kan man konstatera att adrenalinsaneringen inte lyckades fullt ut.
SEDAN ÅTMINSTONE 50 000 år har människor alltså varit kapabla till både våldsamhet och fridfullhet. Forskare som är hänvisade till sentida skriftligt och etnografiskt material har käbblat om hur fredliga de förhistoriska samhällena var. Här har arkeologer gjort enastående upptäckter under senare årtionden. Ännu på 1980-talet fanns en idylliserad bild av den nordiska bronsåldern, då folk ägnade sig åt fredlig solkult och dansade halvnakna, medan bronsvapen och stridsscener på hällristningarna mest återspeglade symboliska, mytiska strider.
Numera vet vi att vapnen ofta kom till praktisk användning, och stora slag med tusentals krigare inblandade utspelade sig i Nordeuropa. Kriget och hotet om våld tycks under de senaste fyra tusen åren ha varit en av de tyngsta krafterna bakom den historiska utvecklingen. Arkeologernas arbete med att utforska krigets och våldets historia är därmed viktig för att förstå människans villkor och möjligheter, i historien och i samtiden.
I DETTA NUMMER av Populär Arkeologi presenterar vi d�
