När den romerske fältherren och politikern Marcus Antonius försökte imponera på den egyptiska drottningen Kleopatra (VII) köpte han varken guld, juveler eller anordnade storslagna banketter. Han gav henne en sällsynt gåva: 200 000 böcker till det stora biblioteket i Alexandria. Böckerna gav bränsle åt passionens eld, för drottningen var en bokälskare av stora mått.
SAMMA SAK KAN sägas om den spanska författaren och kolumnisten Irene Vallejo (född 1979) som har varit besatt av böcker allt sedan hon lärde sig att läsa. Kärleken till det skrivna ordet kommer tydligt fram i hennes internationellt hyllade och prisade Papyrus. I den varvar hon lärd kulturhistoria med traumatiska barndomsminnen, bland annat om hur hon som ung mobbades för att hon läste mycket böcker. Fokus ligger på bokens födelse i den antika världen men hon diskuterar även andra frågor, som till exempel om vi närmar oss slutet av en tidsepok, ”att vi står inför en apokalyps med nedlagda bokaffärer och bibliotek utan besökare”.
Det är en mycket givande läsning. I synnerhet delarna som behandlar antiken och det mytomspunna biblioteket i Alexandria, som ju var antikens största. Det fanns andra bibliotek också, som Ashurbanipals bibliotek i Nineve, i dagens norra Irak, men det var reserverat för kungens privata användning och inte som i Alexandria öppet och tillgängligt för alla. Ambitionen hos de egyptiska härskarna var att äga alla existerande böcker, i original eller kopior. Det lyckades man förstås inte med men där fanns böcker i alla möjliga ämnen, skrivna i olika delar av den kända världen.
BÖCKERNA I ALEXANDRIA var skrivna med fjäderpenna och bläck på papyrus, som var tidens mest populära format. Det fanns andra varianter också. I Pergamon användes i stället skinn, pergament, och till vardags och i skolorna skrev man på ler- eller vaxtavlor. Men under den här tiden blev Egypten världsledande på papyrus, och rullarna transporterades på handelsvägarna genom Afrika, Asien och Europa.
Papyrus hade många fördelar framför ler- och vaxtavlorna. Papyrusen är tunn, lätt och flexibel och kan enkelt rullas ihop till en rulle och staplas på varandra. Mängder av text kan därför samlas på en liten yta. Man skrev bara på ena sidan av papyrusen, vilket gjorde rullarna långa och fullproppade med tät skrift i spalter. Till skillnad från en kodex, där det lätt går att bläddra sig fram och även använda sig av index för att hitt
