»Han flydde inte vid Uppsala, utan kämpade så länge han hade vapen». Så står det om Äsbjörn på en runsten vid Sjörups kyrka utanför Ystad i Skåne. I stort sett detsamma sägs om Toke, Gorms son, som har tillägnats en runsten som sitter inmurad i Hällestads kyrka i samma landskap. Men varför befann sig dessa danska undersåtar i hjärtat av Sveaväldet – och vad var det de kämpade för?
AV: MAGNUS KÄLLSTRÖM
Enligt en vanlig tolkning handlar de båda runstenstexterna om det berömda slaget på Fyrisvallarna vid Uppsala omkring år 985, då sveakungen Erik besegrade sin brorson Styrbjörn Starke och hans danska hjälptrupper, vilket också gav Erik binamnet Segersäll. Händelsen finns skildrad i såväl isländska sagor som av den danske historieskrivaren Saxo, men historierna blir inte oväntat längre och mer detaljrika ju längre bort från händelsen som de har nedtecknats.
DEN UTFÖRLIGASTE BESKRIVNINGEN finns i den isländska Flatöboken från slutet av 1300-talet. Där är Styrbjörn en bångstyrig tonåring, som kräver att få bli samregent med sin farbror Erik och som ställer till en hel del ofog på hemmaplan. Erik erbjuder honom då sextio bemannade skepp om han håller sig borta i tre vintrar. Styrbjörn accepterar erbjudandet och beger sig österut, men slår sig snart i slang med jomsvikingarna i Jomsborg och blir deras hövding.
Därefter far han till Danmark och underkuvar kung Harald Gormsson (Blåtand) och tvingar honom att som befälhavare över hundra egna skepp följa med till Uppsala för att göra upp med kung Erik. För att ingen ska kunna fly bränner Styrbjörn sina egna skepp när de har kommit fram.
Efter en hel del förvecklingar, där såväl Tor som Oden är inblandade, inträffar ett stort jordskred som gör att kung Harald och alla danskarna tar till flykten. Styrbjörn och hans män stannar däremot kvar och kämpar mot den övermäktiga sveahären till sista man.
ENLIGT EN ANNAN skildring ska kung Harald ha vänt sin flotta tillbaka mot Danmark redan när han såg att Styrbjörn brände sina skepp. Enligt en tredje var han inte ens med på färden utan hade fullt upp med att bekämpa den tyske kejsaren Otto på hemmaplan.
Om man därtill lägger att det nämnda jordskredet enligt Flatöboken ska ha skett från ett fjäll, som ju är rätt sällsynta på Uppsalaslätten, så inses d
