Vi som har jobbat med förhistoriskt dna i några decennier har grått hår, inte bara för att tiden ger oss rätt att ha det. Det beror också på att vi de första 20 åren harvade nästan bara med att bevisa att vårt förhistoriska dna verkligen var förhistoriskt. Allt ändrades förstås en bit in på 2000-talet, när vi fick tillgång till de nya sekvenseringsmetoderna och kunde jobba fram sådana mängder dna som tidigare bara funnits i våra drömmar. Och det första vi lärde oss göra var att hitta människor som flyttat på sig, som rest. Det blev startskottet för tio år av arkeogenetiska migrationsstudier.
DET SOM GJORDE att mobilitet var det lättaste ämnet att ta tag i var den genetiska lagen vi kallar isolation by distance. Man skaffar gärna en partner från byn som man så småningom får barn med och för sina gener vidare till. Samtidigt jobbar mutationerna sakta men säkert för att skapa lite variation. Där blir snart ett mönster där de som bor nära varandra är mer genetiskt lika varandra än de som bor långt ifrån varandra. Och det här går fort, på några generationer. När det här mönstret bryts, när vi hittar en person (förhistorisk eller modern) vars dna inte alls liknar omgivningens, ja då har vi fångat mobilitet.
I SALA LIGGER en vikingatida kvinna begravd i en båt, och gravgåvorna gör henne till medelklass, eller kanske bara snäppet precis över vikingatidens medelklass. Men hennes dna liknar inte det dna som finns eller fanns i Sala, utan snarare det dna som finns på de brittiska öarna. Den här tjejen är helt brittisk i sitt biologiska ursprung, inte alls skandinavisk, men hon är skandinavisk i sin begravning och sitt fyndmaterial. Hon själv eller hennes båda föräldrar måste ha flyttat hit någon gång under vikingatid och bliv
