I LIVET FÄRDADES forntidens människor till fots, till häst, med vagn och båt. Oavsett färdmedel kom de i medeltal inte mer än några mil per dag, vilket var helt otillräckligt när det var dags för den sista färden.
Resan till dödsriket var ofattbart lång, eftersom dödsriken har en benägenhet att ligga långt ut vid världens kant, högt upp i himlen eller djupt ner i underjorden. Färden kunde gå med ett övernaturligt dödsskepp, vilket skeppssättningar, båtgravar och brandgravar med båtnitar skvallrar om. En mer utbredd uppfattning att döma av folktraditioner från hela Eurasien var att ta en flyttfågel till hjälp.
Flyttfåglarna dök upp på våren när naturen vaknade till liv och flög bort om hösten när den livlösa vintern väntade. Helt naturligt knöts fåglarnas beteende till de dödas hädanfärd, i synnerhet i uppseendeväckandeögonen fåglar som den eleganta, dansanta tranan. Och i några fall får vi små vinkar i det arkeologiska materialet om att just tranan kan ha fungerat som själstransportör.
I en nära sex tusen år gammal stenåldersgrav från estniska Tamula låg ett barn i sex- till tioårsåldern i ryggläge med armarna längs sidorna. Flera föremål av sten och ben hade placerats i graven, bland annat tandhängen av älg, vildsvin och björn, men också flera fågelfigurer. Särskilt intressant är att vingben från trana hade placerats på barnets båda händer. Symboliken tycks tidlöst tydlig; barnet har tänkts fara till dödsriket i trangestalt eller åtminstone med tranvingars hjälp.
TRANAN DYKER också upp på ett par bildrika vikingatida runstenar. På Ockelbostenen finns en trana avbildad tillsammans med dödsgudinnan Hel, men stenen som är avbildad här ovan är från Sanda på Gotla
