Nordiska kungar omtalas redan för 2 000 år sedan och anas arkeologiskt ytterligare tusen år tidigare. Men var tillbringade de sina kungliga levnadsdagar – och var begravdes de? Populär Arkeologis Peter Bratt, specialist på kungshögar, reder ut det hela.
AV: PETER BRATT
När kan man börja tala om kungar i Norden och vilken makt hade de från början? Kan de ha funnits redan under bronsåldern?
Vad menas egentligen med en kung under forntiden? Den romerske historieskrivaren Tacitus är den förste som nämner kungar bland germanerna. ”Konungar korar de på grund av hög börd, härförare på grund av tapperhet”, berättar han i sin bok Germania från år 98 e.Kr.
Ett sådant tudelat ledarskap är också belagt hos goterna där motsvarigheten till Tacitus kung kallades ”kindins” eller ”thiudans” och de militära ledarna ”dróttinn”. Men hos svearna, som är den enda nordiska folkstammen förutom samerna (fenner), som kan identifieras i Germania råder det envälde enligt Tacitus, så här tycks kungen ha styrt på helt egen hand.
Hur långt tillbaka i tiden den rollen kan ha funnits vet vi inte, men det är inte omöjligt att det kan ha funnits en kung, i meningen en härskare över flera stammar med egna hövdingar, bland upplänningarna redan under yngre bronsåldern. Hågahögen, strax utanför Uppsala, har en storlek och rika gravgåvor som borde ha anstått en kung under denna tid. Den nära 50 meter breda och nio meter höga gravhögen är en av Mälardalens största gravhögar och samtidigt den enda som har daterats till bronsåldern, närmare bestämt till 1000-talet f.Kr. Den döde var kremerad och hade bland annat fått med sig i graven svärd, dräktspänne och knappar i brons med guldöverdrag.
PÅ KONTINENTEN FÖRÄNDRADES
kungarollen bland germanerna som en effekt av de ständiga konflikterna med romarriket från och med de så kallade Markomannerkrigen 166–180 e.Kr. Det blev vanligt att starka och framgångrika krigsledare lyckas samla stora härar genom att flera olika stammar slogs samman i stamförbund. Kungarollen smälte nu samman till en och samma person med titeln ”konungr”, men det förutsatte inte militära framgångar utan det var anor som räknades, man skulle tillhöra en kunglig ätt som var förknippad med ett land och ett folk.
FÖR MÅNGA GERMANER var romarriket en förhatlig fiende, men samtidigt en förebild med stort
