Ett av de största fynden inom den klassiska arkeologin på senare tid gjordes för ett tiotal år sedan – under ett storkbo.
AV: RAGNAR HEDLUND
Den lilla staden Milas, antikens Mylasa, i sydvästra Turkiet ger i dag ett något sömnigt intryck. Staden ligger i en dalgång, mitt i en bördig jordbruksbygd där bönderna odlar oliver och enorma vattenmeloner. På sommaren är hettan förlamande, lastbilar dundrar förbi på de dammiga vägarna. Staden har dock en lång historia. Och i över 2 000 år har Milas ruvat på en hemlighet, som alltså uppdagats först nyligen.
Mylasas historia kan spåras tillbaka till 600-talet f.Kr. Herodotos anger att det i staden fanns en urgammal helgedom tillägnad Zeus karios (”den kariske Zeus”). Staden lydde under perserna men var en av de många städer som deltog i det joniska upproret i början av 400-talet. Sedermera blev Mylasa också medlem i det attisk-deliska sjöförbundet, men perserna återtog området mot slutet av 400-talet. Under 300-talet regerade persiska satraper, innan Alexander erövrade området framåt slutet av århundradet.
MEN DET ÄR förstås med storkboet vi borde börja. Under lång tid var uzun yuva, som det kallas på turkiska (”högt bo”) ett bekant landmärke, i ett nedgånget kvarter i den äldsta delen av staden. Här är antiken närvarande överallt; i den gamla moskén, högst upp på den antika stadens akropol, och i den intilliggande karavanseraljen är murarna fulla med spolier (återanvända byggstenar) från monumentala antika byggnader. Storkboet var anlagt på toppen av en antik korintisk kolonn i marmor. På kolonnen fanns tidigare en grekisk inskrift som förklarade att den var en hyllning till Menandros, sonson till Euthydemos. Euthydemos var en berömd talare från Mylasa som enligt vad man vet dog i mitten av första århundradet f.Kr. Kolonnen antas ha ställts upp mot slutet av första århundradet e.Kr. Inskriften är känd åtminstone sedan Jacob Spon, en av den klassiska arkeologins föregångare, reste genom området 1675–76 och då lade märke till den. Under 1700-talet och tidigt 1800-tal omnämns kolonnen av flera resenärer; till exempel såg London Society of Dilettanti till att dokumentera den ordentligt på 1760-talet. 1838 rapporterar dock arkeologen Charles Fellows att inskriften huggits bort av tomtägaren. Tydligen hade denne ledsnat på alla utlänningar som kom och frågade efter det märkvärdiga landmärket.
KOLONNEN STÅR I sin tur på en mä
