BIRKAFLICKAN ÅTERSKAPAD
År 1876 påträffades en unik grav på Birka. Den legendariske arkeologen Hjalmar Stolpe, som själv genomförde utgrävningen, sägs ha blivit djupt berörd av det han fann: ett skelett efter ett barn, cirka sex år gammalt, lagd till vila i en påkostad kistgrav. Hon var försedd med ett förgyllt spänne, ett pärlhalsband och en kniv. En benbehållare för synålar visade att det rörde sig om en flicka. Hon levde på 900-talet i Sveriges första stad.
BIRKAFLICKANS GRAV BEVARADES
som ett preparat. Det betydde att Stolpe lät gräva runt skelettet med viss marginal och lyfta upp hela preparatet där alltså skelettet samt den jord som hon begravts i fanns kvar, outgrävt. Fyndet hamnade på Historiska Museet i Stockholm.
– Åren gick ända fram till 2011 när det på nytt blev aktuellt att undersöka Birkaflickan och hennes grav, berättar ansiktsrekonstruktören Oscar Nilsson. Historiska Museet ville göra en ansiktsrekonstruktion på henne och kontaktade mig.
Han fortsätter:
– Vid ett första möte tittade jag och museets experter på gravpreparatet som låg i en vacker monter. Vissa problem blev snabbt tydliga: hennes skalle var trasig och fragmentariskt bevarad i en stor mängd större och mindre bitar. Dessutom föreföll en del bitar saknas. Inte bra.
DET VISADE SIG dock att även om skallen var trasig, så fanns antagligen alla bitar kvar. En del av dem kunde gömma sig i preparatets jord, och därför skedde en utgrävning under ledning av arkeologen Charlotte Hedenstierna-Jonson och osteologen Leena Drentzel. Både benbitar och fynd som pärlor dök upp på några centimeters djup i jorden. Bäst av allt: Skallen gick att rekonstruera! Det blev ett 3D-pussel att lägga för Leena och konservatorn Ulrik Skans. Bitarna limmades ihop med de största bitarna först, del för del.
– Det kan låta lätt besynnerligt, säger Oscar, men det bästa limmet att använda i dessa sammanhang är Karlssons klister! Det har en relativt enkel kemisk sammansättning, baserad på celluloid, som inte förstör skelettmaterialet men samtidigt är stabilt och hållbart.
När skallen var lagad och tämligen komplett, var det dags för en CT-scanning utförd på Karolinska sjukhuset. En kopia i vinyl kunde tas fram som Oscar sedan kunde utföra sitt arbete på.
HON VAR INTE mer än omkring 115 cm lång, och en kropp med dessa gracila mått tillverkades och försågs parallellt med allt annat arbete med tidsenliga och historiskt korrekta kläder gjorda av Linda Wåhlander.
– För att skapa
