Spel & dobbel i forntiden
Här är den nordliga men sydländskt inspirerade historien om allt från glatt tärningskastande till bistra schackpartier med Döden.
AV: PETER BRATT
Tärningen är kastad, lär Caesar ha sagt innan han år 49 f.Kr. korsade floden Rubicon med sina legioner för att gripa makten i Rom. Om han verkligen sa så är osäkert eftersom det berättas först 160 år senare av historieskrivaren Seutonius. Men det borde ha legat nära till hands för Caesar att använda metaforen för sitt risktagande eftersom tärningsspel och vadhållning var mycket populärt i romarriket och förekom i alla samhällsgrupper.
Samtida uppgifter vittnar om att spelandet hade alla i sitt grepp – från tiggare och slavar och ända upp till kejsaren själv. Den kanske främste av kejsarna, Augustus, älskade att spela och ansågs vara en skicklig spelare som ofta vann. Mindre lyckosam tycks kejsar Caligula ha varit som var känd för sin ilska när han förlorade och senare Nero som lär ha satsat och mist enorma summor på brädspel.
MEN SPELAT HAR nog människan gjort så långt tillbaka i tiden som till jägarstenåldern. De allra enklaste formerna, där man satsar något värdefullt och låter slumpen avgöra, har nog förekommit i alla tider, till exempel dra sticka eller gissa vilken hand som något gömmer sig. Sådana hasardspel eller dobbel som det kallades i äldre tid har ofta haft dåligt rykte och begränsats av överheten eftersom en del inte kan sluta förrän man förlorat allt, förr till och med sin egen frihet.
ANDRA MER HARMLÖSA spel har också funnits långt tillbaka i tiden men är även de svåra att belägga eftersom man säkert använt enkla saker som stenar, kottar, krukskärvor att spela med. Det går ju till exempel även att spela med bara händerna som i sten, sax och påse.
Dobbel med tärning har förekommit åtminstone sedan 5 000 år tillbaka i tiden. Den vanligaste formen av tärning som vi använder i dag, den sexsidiga, uppfanns i Egypten cirka 2000 år f.Kr. Tärning kastades det också i det antika Grekland och i Rom blev det så populärt att spela att en av kejsarna försökte begränsa tärningsspelandet till en vecka om året. Grannarna i norr, germanerna, tog över många vanor från romarna, även en del ovanor. I sin berömda bok Germania från år 98 e.Kr. förfasar sig den romerske historieskrivaren Tacitus över germanernas spelande:
Tärningsspel bedriva de förunderligt nog i nyktert tillstånd såsom någon sorts allvarlig
