Alea iacta est om arkeologers och romares olika syn på tärningar

Antika texter såväl som arkeologiska fynd visar att romarna gärna ägnade sig åt spel och dobbel. Barn spelade med kulor eller nötter där det gällde att pricka och ha sönder motståndarens pyramid – en vanlig syn på svenska skolgårdar ännu på 1980-talet. Vuxna ägnade sig åt det avancerade brädspelet latrunculi – ”stråtrövare” eller ”legosoldater”– som bestod av ett rutformat spelbräde med olikfärgade pjäser. Inristade varianter med åtta gånger åtta eller åtta gånger tio rutor går än i dag att se på trappsteg till offentliga byggnader både i Rom och Pompeji.

VARKEN REGLERNA ELLER antalet pjäser är kända i detalj, men att det handlade om ett strategispel i stil med schack är uppenbart. ”Din slaglinje drabbar samman med fienden på tusen olika sätt”, som en text från första århundradet e.Kr. beskriver ett parti. Vid en utgrävning i Slovakien 2006 påträffades en germansk hövdingagrav från ca 375 e.Kr. Bland gravgåvorna fanns ett spelbräde av trä med inte mindre än sjutton gånger arton rutor inristade, tillsammans med några spelmarker i vitt och grönt glas. Fyndet pekar mot att ägaren hade lärt sig spelet i romersk tjänst och tyckte att det var så spännande att han inte bara tog med det hem, utan också önskade fortsätta spela det i evighet. Spelbrädet från Poprad är unikt i sitt slag.

MEN ALLRA HELST spelade romarna tärning (alea). Spelet utövades av hög som låg, inklusive kejsarna. Claudius lär ha varit en riktig konnässör: ”Han ägnade sig med stor iver åt tärningsspel och utgav till och med en bok om denna konst.” (Suetonius, Claudius, 33). Claudius spelmanual finns tyvärr inte kvar, men tärningar från romartiden dyker inte sällan upp vid arkeologiska utgrävningar. Märkligt nog – i moderna ögon – är tärningarna inte bara olika stora, utan uppvisar också olika stora sidor. Det borgar inte precis för ett rättvist spel. Även om tärningens material, styrkan i kastet, formen på tärningens hörn, underlagets beskaffenhet och till och med ögonens storlek och djup kan påverka utfallet, skulle inte många i dag vilja spela med sexsidiga tärningar som har olika stora ytor.

Så varför ser de romerska tärningarna ut som de gör? Handlar det om falsk