Att vara barn under runstenarnas tid var förmodligen ingen lek. Hög barnadödlighet, arbetsplikt och frånvarande fäder var vardagen för de flesta. Dominanta mödrar vakade över husets lås och nycklar. Och vem vågade mopsa sig när ens mamma hette Oden-Disa?
AV: MAGNUS KÄLLSTRÖM
Egentligen är runstenstexterna det sämsta tänkbara källmaterialet för den som vill fånga barnet i forntiden. Anledningen är att de så gott som aldrig förekommer där. Föräldrar reser runstenar till minne av sina söner och döttrar, men inte efter sina barn. Barnen som hugfäste minnet av fäder och mödrar var inte heller några barn. För att få nämnas vid namn på en runsten var man av allt att döma tvungen att vara både vuxen och myndig, låt vara att det senare inträdde redan vid femton års ålder. Trots detta skymtar barnen emellanåt förbi även i dessa texter. Ett känt exempel är den långa inskriften på Hillersjöhällen i Hilleshög på Mälaröarna utanför Stockholm, som lyder i översättning:
»Tyd du! Germund fick till hustru Gerlög som ungmö. Sedan fick de en son, innan han (dvs. Germund) drunknade. Och sonen dog sedan. Därpå fick hon Gudrik till man. Han … denna … Sedan fick de barn. Men en enda flicka levde kvar. Hon hette Inga. Henne fick Ragnfast i Snottsta till hustru. Därpå dog han och sonen sedan. Och modern kom till arv efter sin son. Sedan fick hon Erik till man. Därpå dog hon. Då kom Gerlög till arv efter Inga, sin dotter. Torbjörn skald ristade runorna.»
HÄR FÖREKOMMER FLERA barn, men den enda som nämns vid namn är dottern Inga som uppnådde vuxen ålder. Germunds och Gerlögs son, som dog tidigt, förblir namnlös. Detsamma gäller Ingas syskon liksom den son som hon fick med Ragnfast i Snottsta. De var alla viktiga för att fastslå den komplicerade arvsföljden, men vad de hette i levande livet var ointressant i sammanhanget.
Själv lät Inga bevara sin makes namn och minne i inte mindre än fyra runristningar: två runstenar och en runhäll vid gården Snottsta och en runsten vid grannbebyggelsen Vreta. Samtliga är sannolikt huggna av den kände runristaren Fot, som i varje inskrift förutom resarformeln har lagt en mening. Av runhällen får vi om Ragnfast veta att »han ägde ensam denna by efter Sigfast, sin fader». På de båda runstenarna vid gården står att »han var bror till Estrid och Gyrid» samt att »Assur var hans huskarl». De båda systrarna var inte berättigade till arv i detta fall, men de kan ha varit viktiga pe
