Bockstensmannen är en kändis som har förföljt skolbarn i många årtionden. Han hittades av elvaåringen Thure Johansson och hans pappa vid torvharvning i Bockstens mosse i Halland år 1936. Där låg han nedgrävd sedan 1300-talet med pålar genom kroppen för att inte gå igen.
HAN HAMNADE ÅRET därpå på museum, spöklikt bevarad med rödfärgat lockigt hår som ramade in skallen och de tomma ögonhålorna, och med en närmast komplett bevarad ylledräkt av medeltida snitt. Det skulle dröja närmare sjuttio år innan han genom Oscar Nilssons försorg fick ett ansikte.
– 2005 ringde jag ner till Hallands Kulturhistoriska Museum och frågade om det fanns några planer på att göra en rekonstruktion på honom. Jag brukar aldrig göra så, det är alltid museerna som ringer mig. Men i detta fall tyckte jag att den välkände mannen från Bockstens mosse var som gjord för ett rekonstruktionsprojekt, berättar Oscar Nilsson.
MÄRKLIGT NOG HADE museet nyligen diskuterat just detta, en rekonstruktion som en del i ett större forskningsarbete om honom. En mängd experter med olika forskningsfält inom dna, isotopanalyser, dendrokronologi och dräkthistoria och mycket mer skulle uppdatera kunskapen om Bockstensmannen. Och så också ge honom ett ansikte.
– Vilken sällsynt tajming! Jag var verkligen glad över att ha lyft på luren.
BOCKSTENSMANNEN BÖR HA varit i 35-årsåldern vid sin död, gracilt byggd och strax över 170 centimeter lång. En hel del likfett hittades också i bukregionen, så troligen har han haft en liten kulmage.
– Vid mitt besök på museet 2005 fick jag möjlighet att se mannens skalle utanför montern. Med oerhörd försiktighet hade man plockat fram skallen med fagra röda lockar och när man nu kunde se den på nära håll kunde både jag och museet konstatera att skallen hade utsatts för en rejäl omformning.
Själva benmaterialet var nämligen lätt svampigt, eller kanske mer som gammalt läder till sin fysiska beskaffenhet. Det var väldigt urkalkat från alla år i mossen med syrorna, och detta i kombination med ett hårt tryck av tyngden från all mossa och torv ovanför honom hade förändrat skallens form. Den hade blivit tydligt platt; det saknades helt enkelt en betydande del av den ursprungliga bredden.
– Inga vidare förutsättningar för en rekonstruktion. Så nu stod jag och museet inför
