Från sälparkas till sidendräkt

8 min läsning

Kortkort och kaftaner, sälskinn och siden, pepitarutor och peplos – få plagg är bevarade från vår forntid, men de som finns kvar ger en svindlande inblick i dåtidens mode.

AV: KRISTINA EKERO ERIKSSON

Mycket få spår finns kvar av vendeltida kläder. Cheyenne Olander har gjort denna rekonstruktion bland annat genom att studera ”guldgubbar”. Spännena är från Aska i Östergötland, flätorna i manteln är inspirerade från Högomhövdingens mantel och peplosen som är färgad med krapp har sin förlaga bland annat i Huldremosefyndet.
FOTO: BJÖRN FALKEVIK

Det är något visst med forntida plagg som bevarats. Tänk på alla oräkneliga vantar, kjolar och byxor som förmultnat – och sedan denna lilla, lilla spillra ur klädeskistorna som ännu finns kvar. Därför är det en särskild känsla att betrakta en dräkt som sytts för flera tusen år sedan – den borde ju egentligen inte existera, det är som att tiden stannat.

I GRAVARNA PÅTRÄFFAS oftast bara dekorationer som prytt kläderna, som pärlor av djurtänder, dräktnålar och spännen. Men under mycket speciella omständigheter bevaras skinn och textilier. Oftast rör det sig om fynd som legat i syrefattig miljö, som exempelvis i mossar och i gravhögar av torv.

Hur man klädde sig i Norden under vår äldsta historia vet vi inte, men Ötzis över 5 000 år gamla dräkt (som vi skriver om på sidan 30) ger en god inblick i hur olika sorters skinn användes. Plaggen skulle inte bara värma – de skulle vara snygga också. Under jägarstenåldern gillade man att pryda kläderna med pärlor tillverkade av djurtänder, bland annat från kronhjort, björn, vildsvin, älg och säl (vilka också indikerar vad kläderna var tillverkade av för skinn). I en del kvinnogravar från den 7 000 år gamla boplatsen Skateholm i Skåne ligger pärlor av djurtänder på ryggen i höjd med höften. Det har tolkats som spåren efter dekorerade bälten.

NÅGRA TUSEN ÅR senare kan små lerfiguriner säga något om klädseln. De tillverkades under bondestenåldern av säljägare som tillhörde den gropkeramiska kulturen (3400–2300 f. Kr). Streck och prickar kring figurernas ansikten ser ut som en pälskantad huva. Vissa bär en v-ringad tröja, på andra syns en sicksacklinje på bröstet som kan föreställa en snörning. En kvinnlig figur bär kjol och topp. Kanske prydde man sitt huvud med fjädrar också, en del av lerfigurerna har nämligen gropar i hjässan där sådana kan ha varit nedstuckna. Eftersom säl stod på gropkeramikernas meny så gott som varje dag, kan man utgå ifrån att många plagg tillverkade