Hur stod det egentligen till med hygienarbetet på knarren och vad kallades det djurhuvudformade spännet? Vi finkammar runinskrifter och andra språkliga källor på jakt efter den rena sanningen.
Accessoarer och kroppsvård
De är Allahs smutsigaste varelser». Så lyder den arabiske resenären Ahmad Ibn Fadlans bekanta ord om de ruser som han mötte vid Volga och vars tillkortakommanden rörande den personliga hygienen han beskriver mycket utförligt. Samtidigt kan man lätt förstå att månader vid årorna på de ryska floderna eller släpandet av båtar över land mellan strida forsar kan ha fått en och annan att ge avkall på renligheten.
Om denna brist gällde vikingen generellt eller om Ibn Fadlan hade oturen att slå sig i slang med några notoriska lortgrisar är inte lätt att säga. Runinskrifterna tiger vanligtvis också om sådant.
Det finns dock en speciell kategori av språkminnen som faktiskt kan ge en viss insikt, nämligen de karaktäriserande binamnen, som i mycket koncentrerad form ofta förmedlar en ögonblicksbild av namnbäraren. Ett sådant namn är Ōþvaginn »Otvagen», som förekommer på flera runstenar och som helt enkelt betyder ’den otvättade’. Om nu skandinaverna verkligen har varit så smutsiga som den arabiske resenären påstod så är detta binamn lite förvånande. Man måste då komma ihåg att det då som nu också kunde finnas ironi i denna typ av namngivning och att Otvagen kanske helt enkelt var den prydligaste av dem alla.
PÅ EN RUNSTEN i Rasbo utanför Uppsala förekommer ett namn skrivet þefa.
Det var länge otolkat, men det kan vara bildat till det fornvästnordiska verbet þefa ’lukta’ och det svenska dialektordet täv ’elak lukt (av orenlighet eller hundar); stank’. Detta var i så fall en person som man kanske inte så gärna ville dela åra med.
Ett inte ovanligt namn var Kolbæinn »Kolben», som betyder ’den som har mörka ben’. Namnforskaren Staffan Fridell har påpekat att detta måste bero på smuts som kom underifrån och menar att det ursprungligen bör ha syftat på någon som ägnade sig åt grävarbete av olika slag. Han tänker sig att namnet till och med från början kan ha varit ett trälnamn, vilket verkar mycket rimligt. Enligt Rigstula skulle ju trälen bland mycket annat gödsla åkrar och bryta torv.
DET ÄR MED det ovan skrivna lätt att tro att vikingen har varit främmande för ett begrepp som tvål, men ordet är gammalt och bildat till verbet två (som i rentvå). Det förekommer i formen þwahl redan i gotiskan, där det betyder ’bad’. Väl
