Ren och människa i alta under tvåtusen år

11 min läsning

Nu ser vi verklighetens djur bakom jägarnas hällristningar.

AV: HELENA GÜNTHER

Renar i Alta

En socialt komplett höstflock under fas I i Bergbukten 4b. Här finns vajor (kor), kalvar och sarvar (tjurar) i interaktion. Lägg märke till hur de största tjurarna har särskilt fina kroppsmönster. Om hösten är pälsen i sitt bästa skick och brunstsarvarna är särskilt anslående i sin prakt.
KALKERING AV KARIN TANSEM VAM, VERDENSARVSENTER FOR BERGKUNST I ALTA MUSEUM.

Långt upp i Nordnorge, närmare bestämt i Alta finns den största koncentrationen av hällristningar i norra Europa. Närmare sextusen figurer fördelade på hundratals hällar ligger samlade i Altafjorden, de flesta föreställer djur. Alta är en av ca 300 platser i norra Fennoskandien med huggna eller målade hällbilder från stenålder (9000–2000 f.Kr). Det vore enkelt att säga att Alta är unik men ingen lokal är den andra lik. Däremot är det en handfull motiv som dominerar merparten av stenålderns hällbildslokaler: hjortdjur, människofigurer och ibland båtar.

På somliga platser finns sjöfågel och val i större antal och hälleflundra, lax och björn är ganska vanliga lokalt, men andra arter är få eller helt frånvarande. Bäver och säl, båda viktiga bytesdjur, är sällsynta, liksom kråk- och rovfåglar.

Det vanligast förekommande djuret i Alta är renen, därefter kommer älg och björn. Hällbilder är svåra att datera men grovt kan ristningarna i Alta delas upp i fyra faser: fas I ca 5200–4200 f.Kr.; fas II ca 4200–3000 f.Kr., fas III ca 3000–2000 f.Kr. och fas IV ca 1700–1200 f.Kr.

I MIN AVHANDLING undersökte jag djuren från de två äldsta faserna utifrån premissen att djur varit viktiga i sig själva, inte i första hand som symboler eller attribut som exempelvis schamanistiska hjälpandar, och att ett sådant erkännande skulle avslöja något om motivationen bakom bildskapandet och om människors förhållande till och tankar om de djur de avbildat. Utifrån en metod inspirerad av etologi (läran om djurs beteende) studerades ungefär tusen renar, tvåhundra älgar, närmare hundra björnar och hundra individer av andra arter.

Länge var den vedertagna uppfattningen att jägare på magisk väg försökte få kontroll över de viktigaste bytesdjuren men under 1980-talet hävdade man att bilders betydelse är mångbottnad. Det var nödvändigt att göra upp med den jaktmagiska stereotypen som byggde på föråldrade idéer, men livet kom att hamna i skuggan av tänkandet och de djur som de förhistoriska bildmakarna ägnat så mycket intresse och uppmärksamhe