Att börja tala om forntida matskribenter är väl kanske lite överdrivet, men tack vare runskriften kan vi få en unik inblick i våra förfäders kulinariska upplevelser och matäventyr.
AV: MAGNUS KÄLLSTRÖM
Runor
Vid broöverfarten vid Rörebro i Nöttja i Småland står en runsten som Assur låtit resa till minne av sin fader Önd. Fadern får där ett vackert eftermäle på vers som har översatts på följande sätt av Ragnar Kinander i Smålands runinskrifter:
»Han var minst bland män en gnidare (~ niding), ej snål på mat eller snar till hämnd. På sin Gud den gode trodde.»
En mil rakt österut från denna plats ligger Ivla i Södra Ljunga. Intill vägen som går genom byn och på det gamla bygravfältet står en delvis skadad runsten, där får den döde Sven har fått detta eftermäle: mildan við sinna ok mataʀ gōðan, ī orðlōfi allra miklu.
»mild mot sitt folk, frikostig på mat, av alla mycket prisad.»
Båda dessa runstenar finns i Småland och det tydligt att gästfrihet och givmildhet här var uppskattade egenskaper. Inte minst var det viktigt för dem som färdades på vägarna och som behövde mat och möjlighet till övernattning. Eftersom runstenarna var offentliga monument som restes just intill färdvägarna, måste inskrifter av denna typ nästan ha uppfattats som ett löfte om att god förplägad även var att vänta från dem som nu bebodde gården.
I Uppland där ju runstenarna är mångdubbelt fler än i Småland är texter av denna typ förhållandevis ovanliga. Runristaren Balle, som främst höll till på Trögden söder om Enköping har dock efterlämnat ett par inskrifter med snarlikt innehåll. Den ena stenen står vid Västra Väppeby i Veckholm, där vi får veta att Arnulv som tidigare ägde gården var mandr mataʀ gōðr ok māls risinn »en man, frikostig på mat och vältalig». Här hade nog den besökte gården både kunnat få god mat och något tänkvärt att lyssna på. Gästfriheten uttrycktes som synes gärna med uttrycket mataʀ gōðr, en fras som även förekommer i eddadikten Hávamál och som ordagrant betyder ’god med hänsyn till mat’.
Att stå för motsatsen – att vara matar illr (där illr betyder ’ond’) – var inte oväntat en mindre uppskattad egenskap. Om den norske kungen Halvdan, Östens son, berättar Snorre i Ynglingasagan att han kallades Hálfdan inn mildi ok matarilli (»den givmilde och matsnåle»). Det sägs nämligen att han g
