Kåseri Bo Gräslund
Midgård kallade de gamla nordborna sin bosättning i världens mitt. Högt bortom molnen skymtade Asgård, gudarnas värld. Midgård var omgivet av hav där den väldiga Midgårdsormen simmade runt varv efter varv, ivrig att få medverka i Ragnarök, världens kommande undergång.
Låt oss följa unge Svensson när han besökte Midgård i en avlägsen grå forntid. Fast så länge sedan var det inte, och nog var järnåldern mer guldglänsande än grå. Svensson hade fått professor Balthazar att ställa upp med sin hemgjorda tidmaskin, ni vet den där som bara kan ställas in på jämna århundraden. Så det fick bli år 500 precis. Ett svagt svischande ljud var allt som hördes och plötsligt stod maskinen där mitt i järnåldersbyn. Det var under sommaren.
YTLIGT SETT VAR livet på den tiden inte olikt det på landet för bara några generationer sedan. Landskapet var öppet och ljust, präglat av betesdrift sedan tusentals år. Kor, får, getter, grisar och hästar såg ut som de som han brukade se från bilfönstret därhemma, låt vara raggigare och litet mindre. Kacklande höns, skällande hundar, jamande katter och stojande barn lät precis som de skulle. På små åkerlappar förde grönsaker och säd enkla en ojämn kamp mot fräcka ogräs. Livsrytmen följde årstidernas skiftningar i ett klimat som ungefär var detsamma som i dag. Några faluröda stugor såg Svensson inte, husen var omålade men imponerande stora och präktiga. Enstaka människor gick omkring i dräkter vackert färgade i grönt, blått och gult, men de flesta knegade runt i grå yllepaltor.
Man kunde därför tycka att Svensson skulle ha känt sig hemma och snabbt kunnat smälta in i byns gemenskap och hjälpa till med enklare sysslor på gården. Men kulturkrocken blev hård. Det var som om han hade kommit till en annan planet.
Till en början förstod han knappt ett ord, bortsett från några enkla utrop och räkneord. Orden var långa, talet långsamt och uttalet grötigt. Ändå ekade det märkligt bekant på något vis och efter en tid hängde han med ganska hyggligt.
Redan på tredje dagen bad husfrun Svensson att göra upp eld genom att med uppfordrande min peka på den utbrunna brasan. Först stod han handfallen, men så kände han efter i fickan. Nu ska ni få se era efterblivna jäklar, tänkte han och knäppte med cigarettändaren över brasveden. Men i takt med färden bakåt genom åldrarna, hade tändaren åldrats och betedde sig nu som om den aldrig blivit uppfunnen. Husmor ropade in en liten pojke som snabbt gjorde upp en sprakande eld.
SVENSSON VAR
