En dag tog lusten att alltid träna, tävla och resa slut. Efter nästan fjorton år som proffs bestämde sig Viva Schlasberg för att satsa på något nytt. Vad det är, har hon ingen aninng om.
Text & foto: Christopher Hansby Reis
- VIVA SCHLASBERG -
Hon har sett mer gräs de senaste tretton åren än de flesta av oss kommer göra under en hel livstid. Hon har slitit, tränat, kämpat, skrikit och skrattat. Alltid skrattat. Från morgon till kväll sedan hon var 19 år har golfen varit det enda som har styrt Vivas liv, alla beslut, alla möten och högtider har planerats utefter hennes träning. När jag ber henne beskriva sig själv blir svaret kort, ”33 år, från Landskrona, golfproffs”. Allt hon har gjort har hon gjort för att bli bäst, i familjen, Landskrona, Skåne, Sverige…. världen. Men någonstans på vägen tog det stopp.
När jag första gången pratar med Viva Schlasberg om att göra en intervju är det försommar och vi pratar bland annat om pandemins framfart och hur den har ställt livet på ända för många av oss. För Viva och hennes spelarkollegor har den inneburit ett avbrott med inställda tävlingar och osäkerhet, vissa av hennes kompisar har lagt av, ingen vet ännu när det kan dra igång igen. Men den innebar även en tid för henne att hitta tillbaka till kärleken till spelet och varför hon älskar att vara på golfbanan – hon berättar glatt att hon tidigare under dagen gått åtta under par de första sexton hålen. Hon verkar pånyttfödd och när KM på hemmaklubben Barsebäck går av stapeln i mitten av juli står hon som vinnare. För den som har följt Viva de senaste åren har man sett en person som gett golfen allt och fått väldigt lite tillbaka. Missade kvalgränser och kval till större tourer som har gått raka motsatsen till vad ambitionerna har velat har varit alldeles för frekventa inslag i vardagen. Så det är med glädje jag lyssnar på hennes återfunna gnista.
När tävlingarna till slut drar igång igen i mitten av sommaren var känslan som bortblåst och pressen och ångesten började leta sig in i huvudet igen. Hon sa åt sig själv att fortsätta, tvinga sig att kämpa vidare, som hon alltid har gjort vid varje motgång. Men långt där inne innanför pannbenet grodde en tvekan, en tvekan inför livet hon levde. Var det fortfarande kul?
Vårens uppehåll var första gången Viva på riktigt hade stannat upp och känt efter och när hon fick beskedet att årets första tävling i Frankrike hade ställts in andades hon ut och tänkte ”vad skönt”, något hon aldrig gjort tidigare. Hon fick tid att reflektera och fick uppleva ett liv
