Josefin Udén
DET VAR KÄRLEK VID FÖRSTA ögonkastet. Jag var väl fem, sex år när jag förälskade mig i glasdetaljerna i mormors vitrinskåp. Jag kunde stå där och glo och pilla i timmar. Särskilt förtjust var jag i ett glasblock med en blästrad isbjörnsmamma på. Men mormor hade många fler tjusiga. En uggla, en säl, en ren och någon räv. Och en mängd andra förtrollande glasobjekt. Jag ville ha alla. Till jul och födelsedagar stod således dessa djupt besynnerliga önskemål i kristall högst upp på mina listor, och så småningom hade jag en liten samling i min hylla.
Åren gick och jag flyttade hemifrån. Vart mina kära glasdetaljer tog vägen är oklart, med i flytten följde de hur som helst inte. Det var slutet på nittiotalet och ingenting var för mig fulare än glaskonst. Av min dåvarande pojkväns intet anande mamma fick jag en glasskål av Ulrica Hydman Vallien. Det var den sjukaste presenten jag någonsin fått – jag tog så illa vid mig. Vad i mitt hem signalerade att jag skulle uppskatta den?
Little did I know att jag dryga tio år senare skulle falla tillbaka djupt i min glasförälskelse, om än kanske inte i just Ulricas alster (även om jag hyser stor respekt för hennes gärning för svenskt glas och att hon verkar ha varit en übercool krutkvinna). I frontlinjen för den nya glaskonsten, de
