Skramlande spårvagnar, hantverksöl och soliga uteserveringar. Nya Rums redaktör Tina Vernon åkte västerut för att försonas med sin gamla ungdomskärlek – Göteborg.
text Tina Vernon
DET SKA ERKÄNNAS ATT DET inte är med opartisk blick vi kliver av tåget på centralstationen i Göteborg. Snarare skulle undertecknads relation till Sveriges framsida närmast kunna liknas vid den till ett gammalt ex – man vet att det man en gång hade var fint, men känslorna i nutid går snarare åt irritation och något som skulle kunna liknas vid avsmak. Varför går de så långsamt? Varför har de så fula byxor? Varför tuggar de sådär? När min tonårs förskönande bild av Göteborg som frälsningen från småstadens bojor har bleknat syns i stället de konstanta regnmolnen. En ihärdig vind som skär genom märg och ben. Spårvagnarnas långsamma skramlande. Det är med andra ord inte utan ett visst mått av jäv som vi kryssar mellan flanörerna på Östra Hamngatan. Det ska vi vara öppna med. Men kanske är det nu Göteborg får sin upprättelse och jag, drygt tio år senare, till slut kan säga ”förlåt, det var inte bara ditt fel”.
Jag hör om andra som älskar staden och hur de romantiserar Linné och Haga och Vasa Viktoria, och det stinger till av svartsjuka. Jag vill också. Jag minns hur jag själv en gång älskade Andra Långgatan, hur den tillhörde mig och jag den. Nu har sunkbarerna fått sällskap av hantverksöl och naturvin, och granngatan, Tredje Lång, blivit ett litet restaurangmecka. Just denna lilla areal runt Järntorget tycks därmed vara en bra plats att börja lappa ihop relationen på. På Kafé Magasinet, med sin växthusliknande ljusgård, kan man både börja, mellanlanda och sluta. Här finns allt från frukostmackor och fika till middag och sängfösare. En öl i solen på uteserveringen. Hjärtat börjar mjukna något.
VI HAR BÅDA BLIVIT ÄLDRE sedan sist, och med ålder kommer visdom. Göteborg fyller som av en händelse jämnt i år. Ska man vara petig var det för två år sedan, men som någon som också fyllde jämnt under pandemin kan jag sympatisera med det antiklimax som måste ha uppstått. Vi stryker ett streck över det. Ett datum är trots allt bara ett datum. Således har 402 år gått sedan Gustav II Adolf ska ha stått och pekat någonstans kring det som i dag är Gustav Adolfs torg och sagt ”här ska staden ligga”. Kanske är stadens 400-årsjubileum det perfekta tillfället att lägga gammalt groll bakom oss. Förenas i fest.
Kvarteren kring Långgatorna har emellertid förblivit mer eller mindre desamma, så kanske är det helt nya bekantskaper som kom
