Eder chefredaktör, Josefin Udén
VÄGEN HIT HAR VARIT LÅNG, mörk och kall. Emellanåt så skoningslös att jag velat lägga ner allt och ge upp. Jag har fallit och jag har rest mig. Men nu står jag alltså här, livs levande, omringad av grönska, fågelkvitter, ljus och värme, och från brevinkastet föll just ett kuvert ner på hallgolvet av det festligare slaget. En kompis ska gifta sig! Och nästa vecka ska jag på studentmottagning och ett par dagar senare fyller jag själv år – vilket är en vecka innan midsommar. Sedan semester! Herregud, vad jag ska vara lycklig.
Men dagarna sedan april slog om till maj och körsbärsblommorna slog ut har forsat förbi och försatt mig i paralys. Jag har hört att det finns fler som jag. Som när björken får musöron får ångest. Det kanske är åldersrelaterat. Vi klyver en ofattbar mängd ved om våren för att klara av vinterhelger på landet utan köldskador och tillbringar således en mängd timmar åt att titta på årsringarna i de fällda trädens stammar. Så förgängligt allting. Det skulle underlätta om sommarmånaderna fick upplevas i ultrarapid. Det höghastighetståg jag klivit på just nu är inte bra för mitt hjärta och jag vill gärna hoppa av. Visst – det är möjligt att jag skulle kunna bli lite bättre på att leva i nuet, vara mer tacksam för stunden och inte mentalt befinna mig i morgondagen som jag allt som oftast gör. Men hur når jag dit? Somliga menar att yoga funkar och det är ju en jättebra pulssänkande aktivitet. För stunden. Andra
