För 12 år sedan trodde Louise att livet var slut, hon hade tankar på att avsluta det efter en svår sjukdomsperiod. Men hon lyckades vända de destruktiva tankarna och idag lever hon sitt liv helhjärtat och brinner för att så frön av välmående och självkärlek i andra människor.
TEXT & FOTO: BEATRICE GRAALHEIM
Med ett brett leende hälsar Louise välkommen in i familjens nybyggda villa på landet utanför Norrköping. Hemmet är inte bara ett hus, det är en oas av lugn och harmoni. Färgerna, noggrant utvalda enligt principer från färgpsykologin, verkar tillsammans med inredningen för att stilla nervsystemet och skapa en atmosfär av ro. Dörren till ”må-bra-rummet” står öppen. En plats för yoga, kreativt skapande, böcker och musik.
– Hemmet är vår frizon, säger Louise passionerat. En plats där familjen kan fylla på energi och återhämta sig.
Hon reflekterar över farorna med stress i dagens livsstil och delar sina egna erfarenheter av att bränna ut sig flera gånger.
– Jag har en stor och vild energi, men jag känner också ett enormt behov av grundning och återhämtning, förklarar hon. Dagens samhälle ställer enorma krav på oss. Jag tror att det är viktigare än någonsin att skapa en hemmiljö som hjälper oss att varva ner så att det blir hållbart att leva.
– Men jag vill aldrig stå still, betonar hon. Jag vill njuta, vart jag än är.
Louise ägnar sitt liv åt att inspirera andra till självkärlek och personlig utveckling. Genom föreläsningar, retreats, yogalektioner och skrivande har hon hittat sin passion. Men livet hade kunnat ta en helt annan vändning för 12 år sedan när Louise drabbades av en allvarlig sköldkörtelsjukdom. Trots operationen och den medicinska behandlingen fortsatte hon att försämras, och snart var hon fast i en cykel av sjukhusbesök och medicinering.
– Jag blev bara sämre och sämre. Till slut gick jag på 20 mediciner. Det var en fruktansvärd tid som är svår att föreställa sig nu, det är som ett helt annat liv.
Hon gick från att vara en energisk och initiativrik individ till att vara fast i en djup depression, kämpandes med känslan av att livet inte längre hade någon mening.
– Jag befann jag mig till slut på en sådan låg punkt att jag helt enkelt inte ville leva längre, 23 år gammal. Jag var totalt likgiltig och kände att
