Psykisk misshandel och sexuellt våld var Jenny Freeds vardag. Hon var så isolerad i tvåsamheten att hon inte såg vad som höll på att hända, anpassade sig när maken krossade hennes självkänsla och fyllde henne med skam. Samtidigt som Jenny levde med våld i sin relation, arbetade hon med detta som utredare inom polisen! Styrkan att lämna kom med yoga och meditation, och till slut blev tacksamhetsboken hennes räddning.
TEXT: MADELEINE WALLES FOTO: PRIVATA BILDER
Jenny skrev en bok om våldet i sin relation
Bröllopsdagar brukar firas i glädje över lyckliga år och vackra minnen. Jenny Freed firar också datumet för sitt bröllop, men i tacksamhet över att aldrig mer behöva dela bröllopsdag med mannen som gjorde äktenskapet till ett helvete fyllt av våld. Jenny firar och tackar sig själv för att hon till slut vågade lämna. Tackar för det liv hon lever idag.
Jenny Freed är en kvinna med mycket energi. Hon har ett stort samhällsengagemang och hennes liv rymmer politik, ideellt arbete, föreläsningar, heltidsjobb, barn och barnbarn. En ganska hektisk tillvaro, vilket passar henne perfekt. För det är Jennys liv.
Men under väldigt många år levde hon ett liv skapat av den man hon var gift med, han som styrde allt efter sina önskemål. Men inte med värme och kärlek, utan genom psykisk och sexuell misshandel.
Med svartsjuka, kontrollbehov och kränkande ord krossade han sin hustrus självförtroende och värdighet. Med sexuella övergrepp bröt han ner henne fullständigt och fyllde hennes liv med skam.
Gifte sig väldigt ung
– Jag hade precis fyllt 17 år när vi träffades på ett skidläger. Han, den charmige drömprinsen, hade siktet inställt på mig redan första dagen och det var ett intensivt uppvaktande från hans sida. Vi blev ett par, sen var det han och jag mot världen. Vi gifte oss redan månaden efter studenten, sen rullade det på med barn och allt. Det gick otroligt snabbt.
– När jag tittar tillbaka inser jag att inget av det här var min dröm. Att skaffa familj och barn var inte stort för mig, det var viktigt för honom. Mina planer var att jobba utomlands, gärna i en biståndsorganisation där jag kunde hjälpa andra.
Det blev som maken ville, fast inte genom uttalat tvång. Jenny anpassade sig bit för bit. Förstod att hon inte skulle kunna plugga i någon annan stad, att hon var begränsad i vilket arbete hon kunde välja. Att det aldrig skulle fungera att jobba kvällar eller skift ��
