Madeleine Walles Grundare av tidningen nära
Två små pojkar ler lyckligt när våfflorna serveras. Det är söndag och vid kafébordet sitter även två mammor och en pappa, nöjda med att få bjuda sina barn på det godaste de vet. Dessutom i sällskap med sin allra bästa kompis. Efter en stunds mumsande får en av killarna, vi kallar honom M, något spänt i blicken och i nästa sekund skjuter han i väg en pil mot sin kamrat. ”Jag har både min mamma och min pappa här”, säger han och höjer hakan en aning. Den andra pojken, låt oss kalla honom O, är tyst ett ögonblick.
Han, det lilla skilsmässobarnet, har fått en oväntad situation att hantera och över barnens huvuden tittar tre vuxna på varandra med osäker blick. Vad ska hända nu?
Men O finner sig. Han kramar sin mamma hårt och pussar henne på kinden. Sedan spänner han blicken i M och säger: ”Jag är här med min mamma.” Den lille är trygg och det gör honom stark. Även när en kamrat försöker utmana och vinna poäng.
Jag hör en bekant berätta om det här och det hugger till i bröstet. Nog minns vi alla ett tillfälle, kanske flera, då en vän vi trott att vi kunde lita på, gjort oss ledsna. Kanske med ett ord, en blick eller en gest. Det är så lite som behövs för att skaka om den mark vi inbillat oss varit stabil och trygg att stå på.
Hur det gick för de båda pojkarna vet jag inte, men jag hoppas att O:s slutord satte punkt för diskussionen och att de fortsatte att mumsa i sig våfflor med lugn i sinnet. Men tankarna går till barn som har behov av att utmana. Beror det på att de inte känner sig sedda? Kanske.
Genom generationer har barn upplevt saknaden av uppmärksamhet, men situationerna har
